Hårdare straff är nödvändiga – men inte tillräckliga
REPLIK När tonåringar begår mord räcker det inte med förebyggande samtal, skriver Zoran Alagic.
Till dem som likt Alexandra Einerstam (Rörelsen den 31 oktober) och Maja Lundqvist (Rörelsen den 2 november) undrar varför Socialdemokraterna ”rycks med”, och som för fram en tes om att hårdare straff skulle vara fel väg, vill jag säga så här:
När tonåringar i dag begår mord och då inte bara enstaka dödande, utan i en omfattning som chockar oss, ja då räcker inte bara förebyggande samtal och mjuka insatser.
Samhället måste visa att brott får konsekvenser och att den som hänsynslöst mördar och spränger bär ett ansvar.
Socialdemokraterna agerar på den nationella kris vårt land befinner sig i med en brutal och omfattande gängkriminalitet. Man ser att utvecklingen ännu inte visar tecken på att vända, utan att våldet fortsätter krypa ner i åldrarna och äter sig in i hela samhället.
Det är alltså inte fråga om ett lindrigt ungdomsproblem utan om organiserad gängkriminalitet med mycket hög våldsnivå.
I ett sådant läge krävs att lag och ordning fungerar, med tydliga signaler att unga gärningspersoner inte är immuna mot rättsliga konsekvenser.
Hårdare straff innebär inte att vi ska “straffa mer för sakens skull”, utan att samhällets skyddsmekanism måste vara trovärdig. Till exempel har riksdagen fattat beslut om skärpta straff för brott i nätverk och gäng där ungdomar är inblandade.
Om vi inte reagerar riskerar vi att normalisera våld och kriminalitet, vilket i förlängningen urholkar hela samhällets trygghet. Det handlar också om skydd för de redan utsatta, som grannar, ungdomar i riskmiljö och i skolor.
När gängkriminalitet inte enbart är en fråga för polisen utan också för hela samhället, blir det oacceptabelt att tonåringar mördar, använder sprängverktyg, riskerar livet för andra och även riskerar sitt eget liv. Vi måste agera resolut när Sverige har exceptionellt hög dödlighet i skjutningar i förhållande till övriga EU.
Men det räcker inte med hårda tag. Det är viktigt att uppmärksamma en annan punkt: Socialdemokraterna uttrycker själva att för varje krona som satsas på polisen och straff måste samma summa satsas på tidig brottsbekämpning och att bryta nyrekrytering.
Varför vill inte kritikerna se de sociala insatser som Socialdemokraterna faktiskt konkret föreslår? Det gäller bland annat:
Målinriktade insatser för barn och unga som riskerar att rekryteras till gäng , t.ex. i skolor, med fritidsaktiviteter, mentorskap och socialtjänstinsatser.
En utökad samverkan mellan polis och socialtjänst i riskområden där socialarbetare och polis arbetar tillsammans för att upptäcka barn och unga i riskzonen.
Insatser som riktar sig mot att bryta utträde ur kriminella nätverk med “exit-program” för ungdomar som är inne i gäng eller på väg in.
En ökad skolnärvaro, lärarstöd och rätt stöd till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Socialdemokraterna vill till exempel se två lärare i varje årskurs 1 och att rätt stöd ges till barn med NPF.
Kombinationen med straff och sociala insatser är nödvändig. Straffdelen tar hand om det akuta hotet och den sociala delen tar hand om orsakerna och säkrar att barn och unga får alternativ och stöd innan det är för sent.
Kritik som säger att hårdare straff är “fel väg” brukar bygga på att man ser ungdomarna som offer och vill fokusera bara på stöd.
Men i verkligheten är det så att många ungdomar idag rekryteras in i mycket våldsamma gäng, ibland mot sin vilja, ibland med stark påverkan. Man begår brott som tidigare låg utanför ungdomskriminalitetens norm.
Jag menar att Socialdemokraternas satsning på hårdare straff för gängkriminella är bra, eftersom den svarar mot ett akut samhällshot och stärker rättssamhällets förmåga att agera.
Men den blir meningslös om den inte kombineras med sociala insatser som bryter nyrekrytering, stödjer unga i riskzon och bygger alternativ till gängliv.
Man kan och bör fråga sig, varför glöms då denna kombination bort i debatten?
Hårdare tag med uthålligt socialt arbete ger en hållbar trygghet. Vetenskapen säger att en effektiv strategi består av både rättvisa och stöd; därför är politiken att skärpa straffen, kombinerat med intensifierade sociala insatser bra.
Det är inte ett val mellan antingen eller.
Zoran Alagic är tidigare ordförande i Norra Hammarbyhamnens Socialdemokratiska förening i Stockholm.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Zoran Alagic sätter fingret på en nationell kris och har rätt i att samhället måste agera resolut mot det brutala gängvåldet. Jag delar uppfattningen att samhällets skyddsmekanism måste vara trovärdig. Det är oacceptabelt att våldet normaliseras och kryper ner i åldrarna.
Dock måste vi fråga oss vilket syfte straffskärpningarna egentligen tjänar. Kriminologisk forskning ger svagt stöd för att strängare straff i sig avskräcker, särskilt unga individer som redan befinner sig djupt inne i antisociala mönster. Hotet om ett längre straff har marginell effekt på en person vars beslutsfattande styrs av grupptryck, impulser och en känsla av kortsiktig överlevnad.
Straffen tar hand om det akuta hotet (inkapsitering) , men de löser inte orsakerna som leder till nyrekrytering. Alagic betonar kombinationen, och det är där det verkliga, långsiktiga arbetet ligger.
Om Socialdemokraterna, och politiken i stort, ska lyckas med sitt mål att bryta nyrekryteringen via skola, mentorskap och exit-program , krävs en politisk uthållighet som sträcker sig över minst tre till fyra mandatperioder. Annars riskerar den hårda retoriken att bli just den symbolpolitik som forskningen beskriver, där man lägger resurser på att verka agera i det korta loppet istället för att faktiskt agera uthålligt mot brottslighetens rötter.