Hassan, 16, kom aldrig hem från cykelturen
KRÖNIKA Tusentals föräldrar i Gaza har inga barnakroppar att begrava, skriver Laila Abdallah.
En dag i april 2024 tog 16-åriga Hassan Al-Qatta sin cykel för att cykla runt sitt kvarter i norra Gaza som han så ofta gjort innan folkmordet började.
Trots sprängda byggnader och hus som låg rämnade över gator, gjorde Hassan sin vanliga cykeltur.
Med sin autism var dessa rutiner oerhört viktiga för Hassan. Bombningarna innebar en stor stress för honom och han hade haft svårt att förstå vad som hände runt omkring honom.
Men denna dag kom Hassan aldrig hem. Hans föräldrar letar fortfarande efter honom, men han är spårlöst försvunnen.
Enligt olika undersökningar har mellan 9 000 och 15 000 palestinier i Gaza försvunnit helt. Puts väck. Och då är de som antas ligga under rasmassorna inte inräknade.
Av dessa försvinnanden är en del tillfångatagna i israeliska militära förvar och deras anhöriga får ingen information om vad som hänt dem.
Men åtminstone 3 000 av dessa försvinnanden beror på Israels användning av otillåtna ”avdunstande” (eng. evaporating) bomber i Gaza. Bomber, exempelvis amerikanska MK-84, som vid explosion har en intensiv hetta som uppgår till 3 500 grader.
Dessa bomber förvandlar kroppar till aska. De inte bara dödar utan ”avdunstar” bort alla biologiska organ.
Det finns inga möjligheter att spåra dessa människor med forensisk teknik. Dels för att Israel blockerar denna typ av utrustning in till Gaza, och dels för att det inte finns biologiska vävnader, ben eller andra kvarlämningar för att identifiera kroppar efter bombningarna.
En sådan bomb exploderade i Al-Tabin-skolan i Gaza City i augusti 2024. Yasmin Mahani, som rusade till platsen efter bombningen för att leta efter sin son Saad, beskrev hur inga kroppar gick att finna alls.
Hon insåg plötsligt att hon gick på köttslamsor och blod, men inga spår fanns kvar av hennes son. Ingen kropp att begrava.
När jag först läste om dessa bombningar hade jag svårt att ta in dessa grymheter. Och det har därför varit oerhört plågsamt att se likgiltigheten till det palestinska lidandet i andra änden av bombningarnas grymma verklighet. Det utgör i mångt och mycket en blind fläck bland västvärldens ledare.
Men historiska vändningar är på gång. I veckan lades förslag fram i amerikanska senaten om att stoppa försäljningen av vapen och bulldozers till Israel.
Även om förslaget inte gick igenom, var det förhoppningsfullt att 75 procent av de demokratiska senatorerna röstade för förslaget.
En omsvängning sker även bland MAGA-rörelsens anhängare och andra högerpopulister som ifrågasätter det amerikanska stödet till Israel och Iran-kriget på bekostnad av sociala inrikespolitiska prioriteringar.
Vänstergruppen ELA (European Left Alliance) i EU-parlamentet driver just nu ett medborgarförslag om att bryta associationsavtalet med Israel, som över en miljon européer har skrivit under. Det tvingar EU-kommissionen att behandla frågan, men det är långt ifrån en seger för initiativet.
Påtryckningarna ökar alltså från gräsrotsrörelser på båda sidor av Atlanten. Det är uppenbart att omsvängningen grundar sig i en motreaktion på den oligarkifascistiska Trump-administrationens migrations- och utrikespolitik.
Sverige är på väg mot ett historiskt avgörande val den 13 september. Det vore i dessa tider ödesdigert att kopiera de populistiska framställningssätten. En vänsterpopulism lika tondöv som extremhögern inför gräsrotsrörelsernas motreaktioner på vår samtid ger ingen valseger.
Häromdagen ramlade jag över kampanjbilden på Magda med en svensk flagga på kavajslaget framför den tydligt MAGA-inspirerade slogan ”Sverige behöver bli starkt igen!”.
Vilket stolpskott.
Nej, vad Sverige behöver är en svensk Zohran Mamdani eller Zack Polanski.
Deras valframgångar i respektive städer på vardera sidor om Atlanten har vilat på en klassisk socialpolitisk agenda. Men framför allt har de markerat betydelsen av folkrätten och fört en religiös och etnisk inkluderingspolitik när sittande makthavare har exponerat sitt ryggradslösa hyckleri.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | Ett gästinlägg av
|