Hela idén med att jaga arbetslösa och sjuka borde förkastas
KRÖNIKA Krossa myten om arbetslösheten med egna studier tillsammans med andra, skriver Lars Jonsson.
Har du någon gång funderat på logiken i att arbetslösa måste jagas för att söka arbete samtidigt som de rika måste stimuleras?
I debatten får du höra att det inte ska vara ”för fett” att vara arbetslös och ”det måste löna sig att arbeta”.
I praktiken betyder det sämre stöd till arbetslösa och större skattesänkningar till rika.
Det är mycket tydligt hur satsningar under mandatperioden gynnat de rikaste i samhället samtidigt som den slår hårt mot pensionärer, funktionshindrade, sjuka, ensamstående, barn och arbetslösa.
I tre år har inflationsbekämpningen bestått av nedskärningar till kommuner och regioner vilket lett till att en grupp som haft de högsta varseltalen är anställda i skola, vård och omsorg.
Inflationsbekämpningen har bestått av många andra uteblivna satsningar, inte minst mot min egen bransch byggbranschen. Med över 14 000 arbetslösa byggnadsarbetare som resultat.
Resultatet av detta är att en halv miljon svenskar saknar ett arbete att gå till.
En av alla dessa är 62-årige Jonas Hultenheim som efter att ha sökt 150 jobb under fyra års tid tvingats ge upp och bli förtidspensionär.
Trots ett helt arbetsliv på sitt CV. De privata jobbcoachernas kurser i CV-skrivande har inte hjälpt.
Förutom en meningslös tillvaro så drabbar arbetslösheten personer, familjer och barn ekonomiskt mycket hårt.
I Sverige har vi sedan drygt 20 år haft massarbetslöshet i Sverige. I varierande grad men ändock massarbetslöshet.
Trots 9 procents (!) arbetslöshet så hörs fortfarande lite om detta.
Trots tystnaden i debatten har frågan klättrat till den femte viktigaste för väljarna enligt Novus senaste mätning.
Arbetslöshet är en katastrof för individen men också för samhället. Ett ofantligt slöseri med både nödvändig arbetskraft och resurser.
Regeringens lösning är exakt den samma som alliansens arbetslinje 2006: sänkta skatter och försämrad a-kassa och sjukförsäkring.
Den nya a-kassan som infördes den 1 oktober höjer ersättningen för vissa grupper de första 100 dagarna, därefter sänks den snabbt ner till som lägst 8 030 kr/månad före skatt.
De arbetslösa straffas ännu hårdare för sin ålder och för sin otur att bli varslad i den dåliga samhällsekonomin.
Det är nu mycket tydligt att detta inte alls har fungerat. Faktum är hela idén med att jaga arbetslösa och sjuka borde förkastas.
Hade modellen fungerat så borde vi rimligtvis ha sett resultat sedan de genomfördes för snart 20 år tillbaka. Istället ser vi motsatt effekt med en stigande arbetslöshet sedan dess.
Om nivån på a-kassan hade varit problemet så måste man då ställa sig frågan hur vi under 70- och 80-talet kunde ha ett av världens lägsta arbetslöshetstal samtidigt som a-kassan låg på mellan 80-90 procent.
Den nivån baserades på idén att det är bra för ekonomin om arbetslösa fortsatt kan hålla sin konsumtion uppe och inte tvingas sälja hus, bil och skära ner på aktiviteter för barnen.
En hög nivå på a-kassan skyddar även mot lönesänkningar som också är dåliga för samhällsekonomin.
Dessutom finansieras a-kassan av egenavgift via medlemskapet och via arbetsgivaravgifter som dras från din lön, samt går med överskott. Allt snack om bidrag och kostnader för samhället borde därför göra oss rejält förbannade.
Efter 20 år och 10 jobbskatteavdrag och andra skattesänkningar kan vi inte se en ökad effekt i högre tillväxt eller lägre arbetslöshet. Tvärtom.
Skattekvoten har gått från nästan 50 procent av BNP till omkring 41 procent, samtidigt som Sverige hat stigit till tredje högsta arbetslösheten i EU. Något bättre än Spanien och Grekland.
En nivå som för övrigt är sämre än den Ulf Kristersson i valrörelsen 2022 menade borde underkänna S-regeringen (då låg Sverige fyra från botten vilket såklart också var under all kritik).
Den fackliga tankesmedjan Katalys släppte i våras en rapport som tittar närmare på utfallet av högerns förklaringar till arbetslöshet och ekonomisk stagnation har blivit.
När data från EU:s statistikdatabas Ameco, OECD och ett par vetenskapliga studier utvärderar hur a-kassan, anställningstryggheten och skattekvoten har påverkat arbetslösheten i Sverige kan vi se utfallet: när de sänks och/eller försämras så ökar arbetslösheten.
Teorierna med ”ökade incitament” för att nå sänkt arbetslöshet blir helt verklighetsfrånvända när författarna Tony Johansson och Max Jerneck tittar på utfallet i ekonomin och i statistiken över arbetslösheten.
Vad de finner som påverkar arbetslösheten och ekonomin är: investeringar.
Här finns ett tydligt mönster baserat på utfall som är betydligt mer träffsäkert än alla naiva teoretiska förklaringsmodeller.
När samhället (privata och offentliga sammanlagt) ökar sina investeringar så ökar ekonomin samtidigt som arbetslösheten sjunker.
Det hela är egentligt rätt så enkelt. Om samhället investerar i till exempel järnväg så skapas arbetstillfällen. Sedan används järnvägen för transport av gods och människor, vilket också skapar arbetstillfällen, till företag som kan köra varor som behöver produceras och så vidare.
Det smartaste vore alltså att se lite längre än höstbudgetens kortsiktiga valsatsningar och istället kolla på reformer som långsiktigt ökar investeringarna i vårt lands infrastruktur, bostäder, elnät med mera.
Det skulle samtidigt sänka arbetslösheten.
Nu finns möjligheten för dig att fördjupa dina kunskaper för att påverka debatten. Genomför en studiecirkel och läs rapporten tillsammans med andra intresserade.
Då kan du och dina vänner på allvar ta diskussionen hur vi kan lämna föråldrade naiva teorier och prata om lösningen på en av de största misslyckandena i Sverige de senaste 20 åren. Alltså massarbetslösheten.
Fördjupad kunskap skulle kunna vara din insats för att påverka debatten inför valet 2026. Om inte annat så för att samhället och alla de 500 000 arbetslösa förtjänar det!
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | A guest post by
|
Den höga arbetslösheten är inte ett misslyckande, utan ett kraftfullt verktyg för att hålla stora delar av befolkningen kvar i löneslaveri. Ann Wibble, borgerlig finansminister försa sig i ett ögonblick av ärlighet, när hon klagade över att "arbetslösheten är för låg för ekonomins behov".
Som arbetslös har man två stora problem: inkomstlösheten och pressen att stå till arbetsmarknadens förfogande. Arbetslösheten skulle ganska enkelt kunna förvandlas till arbetsfrihet. Kortare arbetsdag, lägre pensionsålder, generösare föräldraledighet, nedläggning av onödigt arbete (tänk att slippa all reklam i brevlådan, eller onödig övervakningsbyråkrati!).
Diskussionen borde handla om hur vi ska få verkligt nödvändigt arbete utfört, inte hur vi ska tvinga fler att ägna större delen av sitt liv åt att förmera andras kapital.
Wigforss utryckte det så här: "Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet."