Hjälten Navalnyj gav sitt liv för ett annat Ryssland
RECENSION "Patriotens" galghumoristiska skildring av Putinstyret förtjänar att läsas av många, skriver Robert Björkenwall.
Under påskhelgen tog jag mig tid att läsa Aleksej Navalnyjs självbiografi Patriot. En fin men också skakande läsning om hur Putins Ryssland gjorde flera försök och till slut lyckades ta livet av den främsta symbolen för motståndet mot Putins brutala diktatur.
Navaljyj började skriva boken 2020 i Tyskland, när han genomgick sin svåra rehabilitering efter att ha utsatts för ryska säkerhetstjänsten FSB:s mordförsök i augusti 2020 i sibiriska Tomsk med nervgiftet novitjok.
Boken blev aldrig klar, så den sista delen består av hans dagbok från fånglägret Polarvargen ovanför polcirkeln i svinkalla Ryssland. Dit de värsta av de värsta fångarna skickas för att aldrig mer komma levande tillbaka.
Navalnys avslutande dagboksanteckningar och knivskarpa observationer smugglades ut av anhöriga och advokater. Läsvärda och med skarp blick för detaljer och hur absurt den ryska bestraffningen fungerar av oppositionella som man gradvis vill bryta ner och pina livet ur.
Och både han själv, liksom hans hustru Julia, räknade kallt med att han aldrig skulle komma därifrån med livet i behåll. Allt annat vore önsketänkande eller möjligen en lycklig slump.
Boken är god läsning på flera sätt. Inte minst för förståelsen av hur hänsynslöst brutal och genomkorrupt Putins styre är. Men också om varför den ryske ledaren i sitt imperiebyggande råbrutalt gick till angrepp mot Ukraina, i tron att Kiev snart är hans.
Navalnyj är inte det minsta förvånad ens över detta. Ser det snarare som en logisk konsekvens av Putinstyrets ambition att berika sig ännu mer medan den ryska ekonomin och vanligt folk tvingas bära konsekvenserna av också detta.
Navalnyj mejslar ut den ryska verkligheten till en bitvis spännande thriller. Han har en skarp blick för detaljer och det galghumoristiskt absurda i det genomkorrupta styret av Ryssland.
Visserligen är Navalnyj inte ensam om att ha skildrat detta. Men hans bok är en på många sätt en unik skildring inifrån och sett utifrån Navalnyjs komplexa och bitvis komplexas gestalt.
Var han liberal eller nationalkonservativ? Nog lite både och.
Varför återvände han då till Ryssland, trots vetskap om att han skulle fängslas och med största sannolikhet dödas?
Svaret på den sista frågan var att Navalnyj – efter rehabperioden i Berlin – ansåg sig nödgas att av plikt och för att Ryssland trots allt var hans ”hem” i februari 2021 återvända till Moskva med familjen för att fortsätta sin kamp. Och det i klar vetskap om att det till slut skulle kosta honom livet.
Han ansåg sig inte ha något annat val – och med hustrun Julias stöd – än att återvända och sluta som martyr.
Bokens titel ”Patriot” sammanfattar väl Navalnyjs politiska ståndpunkt. Ryssland är för honom hans ”hem”, en statsbildning som skulle blomstra om man bara lyckats få bort korruptionen, Putin och dennes ”tjuvarnas och banditernas parti” Enade Ryssland.
Men visst kan man också konstatera att Navalnyj samtidigt delar blindheten för det ryska imperiets koloniala natur med de flesta ryska oppositionella.
Navalnyj konstaterar i slutet av boken att ”vi underskattar hur bra autokratier är på att komma tillbaka i den moderna världen”. Ett ekonomiskt sammanbrott och utarmning väntar. Men ingenting är självklart.
Navalnyj skrev att ”jag gör allt jag kan för att sätt punkt för auktoritarismen”, för att agera mer effektivt och där ”regimen är mest sårbar”.
Men för hans egen del tog den kampen slut när han dog i februari 2024, i straffkolonin norr om Polcirkeln.
Och det gjorde han faktiskt som en hjälte som offrade sitt liv för ett annat Ryssland. Oklart när, oavsett hur länge Putins styre består.
Och när Rysslands folkrättsvidriga anfallskrig mot Ukraina tar slut.
Robert Björkenwall är frilansjournalist och utredare.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Läst delar av Patriot. En tjock bok. En modig man som var ett hot mot Putin och Det enade Ryssland. Partiet måste falla. Vi i EU måste militärt och ekonomiskt steppa upp för att hindra Rysslands fullskaliga anfallskrig mot det fria och självständiga Ukraina. Slava Ukraini!
Robert, jag har svårt med det faktum att vi i väst bestämmer vem är diktator utifrån våra samarbeten o våra ”intressen”.
Så länge diktatorer är samarbetsvilliga och släpper genom och blundar för att vi i väst drar nytta av ländernas naturresurser så skramlar inte våra media o våra EMINENTA UTREDARE.
Med andra ord: så länga vi delar i diktatorskapet mot befolkningar skriver inget om diktatorer. Men när diktatorer jobbar för sitt folkets långsiktiga bästa - och därför utesluter det västerländska rånande och plundrande så blir det rabalder! En oändlig rad skriverier och opinionsmanipulation. Oändliga påpekanden.
Om jag listar upp alla diktatorer så räcker inte serverkapaciteten här.
Men BRYR VI OSS VERKLIGEN OM DEMOKRATI? BRYR VI OSS OM FOLKEN DÄR UTE?
Internationell genuin solidaritet eller hycklar vi?