1971 infördes särbeskattning i Sverige. Det kan vara den största jämställdhetsreformen i historien.

Dessförinnan sambeskattades makar. I och med en progressiv beskattning så kunde hennes lägre lön öka hans skatt så mycket att det knappt var lönsamt för hushållet att hon alls arbetade.

Detta, plus en stark hemmafrunorm och själva idén att man upphörde vara en egen individ med egna pengar när man ingick i äktenskapet, höll tidigare kvinnor tillbaka.

Bara några år efter särbeskattningen ersattes moderskapsförsäkringen med föräldraförsäkringen. Under 70-talet tillkom också de flesta av de lagar som reglerar arbetsmarknaden och aningen utjämnar maktförhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Sammantaget ledde det till att de ekonomiska klyftorna minskade. Och eftersom kvinnor generellt var (och är) lägre avlönade, har sämre förankring på arbetsmarknaden och jobbar mer deltid, så ökade också jämställdheten.

1980 var den ekonomiska ojämlikheten i Sverige var som lägst. Sedan vände det.

De senaste veckorna har det trillat in en del rapporter som visar på att jämställdheten går orimligt sakta, står still och ibland till och med går bakåt. Trots att det feministiska medvetandet aldrig varit större.

Hur kan det komma sig? Låt oss först titta på två av rapporterna.

Regeringen tog nyligen emot ett betänkande från Kommissionen för jämställda livsinkomster. Det var verkligen inte en rolig läsning.

Hur de än vände och vred, och på vilket sätt de än räknade, så var slutsatsen att kvinnor under ett liv i snitt tjänar sex miljoner mindre än män.

Minst lika nedslående var kommissionens slutsats att det i nuvarande takt kommer ta 100 år innan Sverige nått jämställda inkomster.

Bara några dagar senare presenterade LO sin årliga mätning av ekonomiska klyftor mellan arbetare och elit. Inte heller det var upplyftande läsning.

Där slås det fast att klyftorna ökar och eliten fortsätter dra ifrån – trots pandemi.

Snittinkomsten för en av landets topp-VD:ar är svindlande två miljoner kronor i månaden, varje månad. Går det ens att göra av med så mycket pengar?

Förutom detta svindlande och smaklösa visar rapporten också på skillnaden mellan arbetares löner. Den könssegregerade arbetsmarknaden gör det möjligt att fortsätta felavlöna kvinnor utan att bryta mot diskrimineringslagen.

Svaret på frågan hur det kan komma sig att det är så här i världens mest jämställda land är enkelt. En feministisk kamp utan klassperspektiv ställer de kvinnor som mest behöver förändring vid sidan av, och tenderar dessutom att ställa kvinnor mot kvinnor.

På samma sätt som en klasskamp utan ett feministiskt perspektiv ställer den halva av befolkningen som lever under dubbelt förtryck längst bak i kön – igen.

Vi kan inte vänta i hundra år till på ekonomisk jämställdhet. Särbeskattningen består, tack och lov, men det är hög tid för reformer som tar oss vidare och ökar takten.

• Arbetsmarknaden måste rensas på otrygga och underbetalda jobb. Det måste gå att leva på sin lön, även för en kortutbildad kvinna.

• Föräldraförsäkringen måste delas jämt mellan föräldrarna, så att båda får lika ansvar för barn och hem, och en fast förankring på arbetsmarknaden.

• Den generella välfärden måste rustas. Hon som slits ut i förtid, blir ensamstående förälder eller sjukskriven för diagnoser som inte passar Försäkringskassans rigida regelverk, drabbas idag dubbelt. Faktiskt trippelt när hon går i pension.

Bara genom en klassmedveten feminism kan jämställdheten öka.

En riktigt bra sidoeffekt är att det också är steg på vägen för att bryta de djupt rotade maktstrukturer som sorterar människor utifrån klass och kön.