Högerns nyspråk döljer klassamhället
DEBATT Vi behöver en ny gemenskap, skriver Oskar Brandt.
Många arbetare och tjänstemän ser inte att högerns politik steg för steg leder tillbaka till 1800-talets klyftor. Det beror inte på väljarnas dumhet, utan på språkets makt.
Högern har gjort klasspolitik till en fråga om “frihet”, ”ansvar” och “satsa på sig själv”. Orden låter positiva, men döljer en förskjutning av makt. “Valfrihet” betyder i praktiken att den rikaste får mest. “Arbetslinjen” betyder press nedåt på löner, tid och trygghet.
Ingen med ett tufft arbete tjänar på att arbetslösa och sjuka ska få arbete genom att man pressar dem till okvalificerade jobb. Det höjer konkurrensen om redan utsatta jobb och försämrar villkoren för dessa. Effektivare sätt till sysselsättning är anställningar med lönestöd för att ge folk arbetslivserfarenhet eller arbetsmarknadsåtgärder. Låg a-kassa, undermålig sjukpenning, snåla sjukersättningar och socialbidrag som det inte går att leva på skapar högerextremism.
Många tjänstemän känner sig som medelklass, men lever på gränsen. Några sjukveckor, ett varselsamtal – och ekonomin rasar.
Högern har fått dem att identifiera sig uppåt med de rika, i stället för i sidled med arbetare, småföretagare och offentliganställda.
Samtidigt har socialdemokratin länge lånat högerns språk. När man talar som om staten måste ”spara ihop” pengar, låter åtstramning som ansvar.
I verkligheten kan staten skapa pengar för jobb, vård och trygghet. Åtstramning gör alla fattigare – även de rikaste på sikt.
De längst ned i hierarkin ser ofta problemen tydligast. De som känner maktens tyngd har också flest konkreta idéer om hur man kan lösa dem.
En undersköterska vet vad vården behöver. En lagerarbetare ser hur scheman och AI-förmän i öronen skadar hälsan. En snickare förstår ofta kvalitet bättre än den som sitter i ledningen.
Samhället blir smartare när alla får bidra med sin klokskap. Demokrati fungerar bara när allas kunskap och erfarenhet väger lika, oavsett titel.
Men ledning och tjänstemän skall inte styra och domdera över arbetarna eller brukarna. Över- såväl som underordnad ska lyssna på varandra och tjäna varandra. Arbetaren gör sitt arbete och kräver sin rätt. Ledningen och tjänstemännen ska verka för bra villkor och tillräckliga resurser åt dem som producerar.
En solidarisk politik måste säga två saker samtidigt:
Den som studerat länge eller driver företag ska inte förlora ekonomiskt på det.
Alla – arbetare, sjuka, arbetslösa, äldre och barn – ska leva gott.
Små men rättvisa löneskillnader behövs. En akademiker ska inte ha sämre villkor än många arbetare, men ingen är mer värd. Skillnaden handlar om studier och risk, inte om människovärde.
Arbetarna ska ha bättre villkor, mindre stress och större inflytande. Moderna spikmaskiner, minutscheman och AI-röster i öronen är inte frihet – det är förslitning. Arbeten på golvet måste bli mer mänskliga och hantverksliknande.
Sverige kan åter bygga en stark och hållbar ekonomi – men bara om vi vågar se produktivitet, trygghet och miljö som delar av samma kretslopp.
När lönerna är goda och arbetsvillkoren rimliga skapas både drivkraft och innovationsförmåga. Historien visar att verklig teknikutveckling uppstår först när arbetskraften är dyr och värdesatt, inte när människor pressas till låglönejobb.
Staten måste därför vara motorn i både tung industri och grön teknik. Liksom i USA:s industriprogram krävs statlig finansiering, eftersom bara staten kan skapa pengar och ta långsiktiga risker som privata aktörer undviker.
Automatisering och digitalisering kan frigöra tid och minska utslitning – men vinsterna måste gå till kortare arbetstid, goda löner och starka socialförsäkringar, inte till ökade klassklyftor.
Ett nytt produktionsideal kan förena hög verkshöjd, hantverkslik stolthet och kunskapsintensiva jobb även på enklare nivåer. Några enklare jobb kan finnas som komplement, men de måste ge lika bra villkor som de kunskapsintensiva industrijobben.
Med riktade utbildningar, arbetsmarknadsutbildningar och en rättvis lönestruktur kan arbetaryrken bli eftertraktade igen – och det gröna, jämlika folkhemmet bli både ekonomiskt och mänskligt möjligt.
En stor offentlig sektor för forskning, samhällsutveckling och full sysselsättning ska vi också ha. Detta behöver inte betyda hög skatt för vanligt folk om man förstår hur staten skapar de pengar den använder när den lägger budgeten.
Bättre lönebidrag till arbetsgivare för funktionsvarierade, deltidssjuka eller deltidssjukersatta skall vara så goda att dessa kan få arbeten som uppfyller deras högsta kompetens och potential.
Kulturarbetare, museitjänstemän, konstnärer, musiker, skådespelare, samhällsjournalister och konstnärer är ofta arbetarklassens försvarare men har inte sällan de sämsta lönerna och tuffa villkor. Det är orimligt.
Kultur och samhällsjournalistik ger arbetarna verktyg för maktkritik – och ger alla människor fantasi, lek och mening.
Ingen klass ska stå mot en annan. Alla ska ha rimlig standard, trygghet och återhämtning.
Vi behöver en ny gemenskap där alla har det bra – från fabriken till universitetet. Arbetare och tjänstemän hotas av samma otrygga jobb, bostadsbrist och åtstramning. De måste se varandra som allierade, inte som konkurrenter.
Vi behöver en generös men ordnad invandring, där asyl ges till dem som behöver och arbetskraft tas in till bristyrken med kollektivavtalsenliga villkor.
När alla yrken, utbildningar och erfarenheter får respekt stärks också produktivitet, innovation och livskvalitet.
Fienden är inte kulturtanten, rörmokaren eller småföretagaren. Fienden är systemet som ställer dem mot varandra.
Tidigare i Rörelsen:
Sofie Eriksson: Klass och kön är inte syndrom
En del säger att det tar ungefär lika lång tid för kroppen att lugna ner sig efter en förlossning som det tog för själva uppbyggnaden att verkställas. Nio månader.
Oskar Brandt: Vi reade ut vårt land i onödan
1999 köpte Ford svenska Volvo Cars för att det svenska företaget saknade kapital. Därefter såldes företaget till kinesiska Geely för 13 miljarder.
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | A guest post by
|
Så minns jag från förr Högerns vokabulär, som ofta som grund hade misstro mot andra en erfarenhet från affärslivet och en värdering av sin egen framgång som nu förstärkts våldsamt och har samma retorik som för hundra år sedan. Skapande individualism har ersatts av girighet. Jag såg det komma redan i mitten på 1970-talet. Den välfärdsinriktade socialdemokratin och i överiga Europa också av s.k. kristdemokrater och social liberala sågs som en hämmande faktor för enskilda personers framgång. Skiftet från en balanserade ekonomisk politik till en styrning via penningpolitiken skapade utrymme för den växande girigheten, en naturlig följd av övervärdering av din egen roll i förmågan att utnyttja systemet. När penningpolitiken skulle ersätta finanspolitiks tillväxt och utjämningspolitik under de gågna två, tre decennierna har rörligt kapital ägnat sig åt att med köp och sälj av finansiella instrument öka värdet utan att världens produktionskraft växt i samma mån men krävt en störrre vinstandel av BNP på löneandelens bekostnad och vinstandelens distribution knutet till ägande snedvrider köpkraften än mer. Våra vackra och verklighetsinriktade målsättningar har svårt att hävda sig inom ett ekonomiskt system som direkt motverkar våra mål.