Hopp är något vi väljer
KRÖNIKA Min generation såg aldrig Berlinmuren falla, skriver Beatrice Granlund.
Jag kör bil med husvagnen på släp. Med farthållaren inställd på 80 km/h inser jag att jag är ett irritationsmoment för mina medtrafikanter.
Men med drygt 3 timmar kvar till slutdestinationen Halmstad ser jag det som ett utmärkt tillfälle till reflektion, och varför inte lyssna i kapp på lite sommarprat?
Jag lyssnar på Lars Svendsen, professor i filosofi. Hans sommarprat handlar om hopp. En insikt som fastnar extra mycket hos mig är att hopp inte är någon naiv föreställning eller önskedröm – hopp är en drivkraft.
Vi tror ibland att hopp bara är en känsla, något man antingen har eller inte har. Men så är det inte.
Att avstå från att hoppas för att skydda sig från besvikelse är som att fälla krokben för sig själv. Hopp påverkar dina handlingar, din vilja och dina val. Att våga hoppas på en framtid i linje med våra värderingar, en bättre värld, kan faktiskt vara det som gör att vi bygger den.
Det låter kanske lite förenklat, den tid vi lever i kan göra det svårt att hoppas. Jag har en lång lista av saker som bidrar till min hopplöshet, jag tror du som läser har en liknande.
Här är några saker som just nu får mitt hopp att svikta:
Kriget i Ukraina
Folkmordet i Gaza
Skjutningar och sprängningar här i Sverige
Klimatkrisen
En regering som kontinuerligt duckar ansvar och inte kommer med några lösningar
Ett Europa där fascistiska rörelser växer
USA:s demokrati i gungning
Denna lista är saker som gör att jag ibland undrar vad vi håller på med. Vad är det för mening att försöka när det ändå bara går i fel riktning?
Men vad händer egentligen när vi slutar hoppas? Vi slutar inte bara hoppas på oss själva och vad vi kan bidra med, utan vi slutar även hoppas på andra människor och deras förmåga.
Vi slutar tro att förändring är möjlig. Vi slår fast att världen bara snurrar på i en riktning utan hejd eller möjlighet till kursändring.
Kanske är den här känslan extra stor hos mig och er andra födda på 90-talet eller senare, uppväxta i skuggan av det som redan hänt?
Vi såg aldrig Berlinmuren falla. Vi var inte med när Vietnamkriget tog slut. Vi har inte upplevt den gemensamma känslan av att något avgörande gått åt rätt håll.
Men tänk om det är nu det händer? Tänk om ett fritt Ukraina är vår generations Berlinmur som faller. Våga hoppas att det är möjligt att sätta stopp för sprängningar och skjutningar.
Och tänk dig en framtid med en regering villig att finna lösningar och ta ansvar. Tänk om vi, genom att våga hoppas, faktiskt börjar välja och agera på ett sätt som bidrar till att det blir verklighet?
Efter att ha lyssnat på Lars Svendsens sommarprat är jag övertygad – hopp är inte bara något vi känner, det är något vi väljer. Vi måste orka och våga hoppas.
Så det är precis vad jag tänker göra. Jag tänker hoppas. Och jag tänker lita på att även det lilla jag gör kan spela roll.
Bilen rullar fortfarande i 80 km/h. Det går långsamt men åt rätt håll. Och det är kanske så hoppet fungerar också.
Beatrice Granlund är gruppledare för Socialdemokraterna i Surahammars kommun, tillika vice ordförande i kommunstyrelsen och ordförande för socialnämnden.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Hoppet är armodets sista utpost. Din text är helt ok, men den förefaller i det närmaste uppgiven, som det enda som återstår nu när allt annat är prövat. Så är det tack och lov inte. Hoppet är granne med tron som båda är nära anförvanter till arbetet. Latinets Ora et Labora (bed och arbete) är framtidens, omställningens, fredens, jämställdhetens och demokratins förutsättningar. Hoppas gärna det behövs för att göra arbetet meningsfullt. Det är på barrikaderna, genom yttrandefriheten och i de ständigt pågående demonstrationerna framför riksdagshus och parlament, i ship to Gaza, i klimatrörelserna och i kampen för människors rätt i Gaza, Ukraina och Surahammar som arbetet blev t synligt. Hoppet kan rymma mycket men alldeles för lite verkstad.
Bra skrivit! Visst kan man ibland känna hopplöshet. Men som du skriver HOPPET får inte överge oss. Vi måste tillsammans kämpa för ett samhälle där fred och rättvisa råder samt jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.