I Budapest spricker den radikala högerns berättelse i bitar
UTRIKES "Ungernmodellen" kan ha nått vägs ände, skriver Jan Svärd.
Inför valet i Ungern söndagen den 12 april samlas Europas ytterhöger i Budapest till stöd för Viktor Orbán. Men bakom retoriken om styrka och suveränitet växer sprickorna - och frågan är om den så kallade Ungernmodellen håller på att nå vägs ände.
Det är något nästan rörande över Europas nya höger. De reser, de samlas, de håller tal med darr på rösten om civilisationens undergång - och ändå är det som om de alla är statister i ett skådespel.
I Budapest står han: Viktor Orbán. Den illiberala demokratins egen hovpoet, statsapparatens arkitekt och historiens redaktör. Runt honom flockas Europas nationalistiska elit, som om de vore pilgrimer vid en helig källa som plötsligt börjat sina, Frankrikes Marine Le Pen, Italiens Matteo Salvini och Nederländernas Geert Wilders.
Alla upprepar de mantrat: ingen invandring, identitet, suveränitet. Som om orden i sig kunde hålla historien på plats, som om verkligheten vore något man kunde mota bort med retorikens träpålar.
Men under applåderna hörs något annat: ett svagt, ihållande knakande. Det är makten som börjat glida.
För ute i det ungerska samhället finns något så trivialt som ekonomi. Inflation. Korruption. Trötthet. Sådant som inga tal i världen riktigt kan trolla bort.
Och plötsligt framstår det som att denna så kallade modell – denna “Ungernmodell” som exporterats till världens alla otåliga nationalister – kanske inte var en modell, utan en parentes.
Det är här satiren nästan skriver sig själv.
För vad är egentligen denna modell? Jo, en märklig konstruktion där staten sväller, men friheten krymper. Där nationen upphöjs, men medborgaren reduceras. Där historien används som ett politiskt verktyg, ungefär som en gammal skrivmaskin som alltid råkar skriva samma berättelse: att ledaren har rätt.
Och någonstans, på andra sidan Atlanten, står Donald Trump och applåderar. Han ser i Orbán en spegel – eller kanske snarare en manual.
Hur man böjer institutioner utan att formellt bryta dem. Hur man långsamt flyttar gränsen för det acceptabla tills ingen längre minns var den en gång gick.
Det är ett internationellt samarbete, sägs det. Men det liknar mer ett nervöst nätverk av ledare som alla är beroende av att de andra inte faller först.
För tänk om Ungern inte längre är Viktor Orbán? Tänk om det bara är ännu ett land där människor börjar ställa de där besvärliga frågorna: Var tog framtiden vägen? Varför blev livet inte bättre?
Då återstår plötsligt bara retoriken. Och den, som vi vet, mättar ingen.
Kanske är det därför oron nu sipprar fram, trots alla kraftord. För om Viktor Orbán förlorar sitt grepp, då förlorar inte bara en man makten. Då spricker en berättelse. En myt om att demokratin kan tömmas på innehåll och ändå stå kvar som kuliss.
Och vad händer då med alla de andra som byggt sina politiska drömmar på just den kulissen?
Någonstans i kulisserna sitter Vladimir Putin och betraktar föreställningen med ett stilla intresse. Den ungerska scenen har länge varit en av få där hans inflytande spelats upp utan alltför många kritiska recensenter. Billig energi, politisk lojalitet och en lagom dos EU-skepsis - ett ömsesidigt arrangemang som passat båda.
Men även vänskaper byggda på makt har sina villkor. Om ridån faller i Budapest riskerar även Kreml att förlora en av sina mest pålitliga sufflörer i Europa.
Och då blir det plötsligt tystare i salongen.
Jan Svärd är ordförande för MalmöReformisterna.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.