I Tidö-Sverige är vi inte längre lika inför lagen
DEBATT 2025 var året då rättslöshet och otrygghet sattes i system, skriver Juan Fonseca.
År 2025 kommer att gå till historien som året då förändringen av Sverige inleddes på allvar.
Inte som en reformvåg för ökad trygghet och jämlikhet – utan som början på en ny politisk ordning där vissa människor görs mer villkorliga än andra.
Sverigedemokraterna har fått regeringen att driva en politik som steg för steg flyttar gränsen för vad som anses normalt. Från rättsstatliga principer om likhet inför lagen till en allt större uppdelning.
Det märks i flera avgörande beslut och utspel:
Hot om att dra in omkring 185 000 permanenta uppehållstillstånd. Människor som levt här i många år, byggt familj, arbetat, betalat skatt och gjort Sverige till sitt hem, får beskedet att även det mest grundläggande kan tas ifrån dem.
Hot om att dra in medborgarskap för personer med dubbla medborgarskap. Som om svenskheten vore svagare, och som om medborgarskapet vore ett kontrakt som kan rivas upp i efterhand – men bara för vissa.
Avskaffandet av spårbyte, utan möjlighet att överklaga inne i landet, och med retroaktiv effekt. Lagens konstruktion skakar om idén att regler ska vara förutsägbara. Ändå var reaktionen från det samlade Sverige – jurister, medier och opposition – anmärkningsvärt tyst.
Sänkningen av straffåldern till 13 år. I retoriken handlar det om att “komma åt gängen”. I verkligheten riskerar det att bli en lag som framför allt appliceras mot de barn som redan stämplats, sorteras och kallas “utanförskapsbarn” – ofta med mörk hudfärg och uppväxt i fattigdom.
Samtidigt fortsätter regeringen misslyckas med att stoppa gängkriminaliteten, trots allt fler repressiva verktyg. När hårdare tag blir standardlösningen, men resultaten uteblir, återstår bara mer kontroll, mer misstro och mer uppdelning.
Och mitt i detta sker något lika farligt som själva besluten: språket förändras.
Människor reduceras till kategorier och misstänkliggörs som grupp. När det mörkhyade Sverige kallas för problem, belastning och “volymer”, har vi redan börjat avhumanisera människor i det offentliga språket.
Då handlar det inte längre om att lösa samhällsproblem – utan om att definiera vilka som räknas som fullt tillhöriga.
Det är detta som gjorde 2025 så avgörande. Förändringen sker inte med ett enda slag – utan genom att undantagen blir regel, steg för steg.
När vissa grupper pekas ut som risk, kostnad eller fel sorts människor, blir det till slut legitimt att behandla dem som just det.
Det finns en fråga som är obekväm, men nödvändig: Om staten kan göra uppehållstillstånd och medborgarskap villkorliga för en del av befolkningen – vad är det då vi menar när vi säger att vi lever i en rättsstat?
För rättsstatens idé är enkel: Lagen ska vara förutsägbar, lika för alla, och skydda individen mot maktens nycker.
När vi vänjer oss vid retroaktiva grepp, vid särskilda regler för vissa grupper och vid att människor delas in i “riktiga” och “osäkra”, då är det inte bara de utpekade som förlorar.
Då är det Sverige som byter ansikte – och vi märker det kanske först den dag någon säger: ”Jag trodde aldrig att det kunde hända här.”
Juan Fonseca är tidigare riksdagsledamot (S).
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Måtte människor börja förstå vilket vansinnigt samhälle som håller på att skapas! Och måtte oppositionen börja vända politiken mot ett mer solidariskt och hållbart samhälle!
Också Magdalena Anderssons jultal väcker betänksamhet. Vilka problem löser man med obligatorisk förskola för tvååringar? Har kongressen bett om elektronisk fotboja för sexåringar? Vart tar barnens rättssäkerhet vägen? De som måste bli "lönsamma" och obrottsligt lojala med systemet ända från vaggan ...