Solidariteten i texten är lätt att försvara. Sverige har blivit mer ojämlikt, barnfattigdomen har ökat och kommuner pressas hårt. Det märks i skolan, vården och människors vardag. Forskning visar också ganska tydligt att jämlikare samhällen ofta får bättre hälsa, högre tillit och mindre social stress än extremt ojämlika samhällen. Där har skribenterna en viktig poäng.
Men deras skattelogik blir samtidigt delvis missvisande.
När de skriver att ”4,7 miljarder gick till skattesänkningar i stället för välfärd” låter det som om staten först måste samla in pengar för att sedan kunna spendera dem. För ett land med egen valuta fungerar ekonomin inte riktigt så enkelt. Staten skapar i praktiken nya kronor när den spenderar. Skatter fyller andra funktioner: de dämpar inflation, påverkar fördelning och styr ekonomin.
Problemet med skattesänkningarna är därför inte främst att ”pengarna tog slut”. Problemet är politiskt och ekonomiskt: regeringen valde att gynna höginkomsttagare i ett läge där arbetslöshet, kommunkris och fattigdom ökade. Det riskerar att försvaga efterfrågan i ekonomin och öka klyftorna ytterligare.
På samma sätt hade staten kunnat ge kommunerna betydligt större stöd utan att Sverige automatiskt ”fick slut på pengar”. Den verkliga gränsen går snarare vid inflation, resursbrist och faktisk kapacitet i ekonomin: finns personal, byggkapacitet, energi och varor?
Det betyder inte att skatter är oviktiga. Tvärtom kan höga skatter på stora förmögenheter, mark, spekulation och extremt höga inkomster vara rimliga för att minska koncentrationen av ekonomisk makt och kyla ned bubblor. Men välfärden blir stark främst när staten använder samhällets resurser klokt och ser till att människor arbetar, utbildas, mår bra och kan konsumera.
Därför blir det också lite olyckligt när socialdemokratisk debatt ibland fastnar i formuleringen att ”reformer måste finansieras krona för krona”. Det accepterar delvis samma hushållslogik som högern ofta använder för att motivera nedskärningar.
Samtidigt har skribenterna rätt i kärnfrågan: ett samhälle där människor köar till matkassar medan de rikaste får nya lättnader riskerar att förlora både sammanhållning och demokratisk legitimitet. Solidaritet handlar inte bara om moral. Det handlar också om stabil ekonomi, trygghet och mänsklig värdighet.
Solidariteten i texten är lätt att försvara. Sverige har blivit mer ojämlikt, barnfattigdomen har ökat och kommuner pressas hårt. Det märks i skolan, vården och människors vardag. Forskning visar också ganska tydligt att jämlikare samhällen ofta får bättre hälsa, högre tillit och mindre social stress än extremt ojämlika samhällen. Där har skribenterna en viktig poäng.
Men deras skattelogik blir samtidigt delvis missvisande.
När de skriver att ”4,7 miljarder gick till skattesänkningar i stället för välfärd” låter det som om staten först måste samla in pengar för att sedan kunna spendera dem. För ett land med egen valuta fungerar ekonomin inte riktigt så enkelt. Staten skapar i praktiken nya kronor när den spenderar. Skatter fyller andra funktioner: de dämpar inflation, påverkar fördelning och styr ekonomin.
Problemet med skattesänkningarna är därför inte främst att ”pengarna tog slut”. Problemet är politiskt och ekonomiskt: regeringen valde att gynna höginkomsttagare i ett läge där arbetslöshet, kommunkris och fattigdom ökade. Det riskerar att försvaga efterfrågan i ekonomin och öka klyftorna ytterligare.
På samma sätt hade staten kunnat ge kommunerna betydligt större stöd utan att Sverige automatiskt ”fick slut på pengar”. Den verkliga gränsen går snarare vid inflation, resursbrist och faktisk kapacitet i ekonomin: finns personal, byggkapacitet, energi och varor?
Det betyder inte att skatter är oviktiga. Tvärtom kan höga skatter på stora förmögenheter, mark, spekulation och extremt höga inkomster vara rimliga för att minska koncentrationen av ekonomisk makt och kyla ned bubblor. Men välfärden blir stark främst när staten använder samhällets resurser klokt och ser till att människor arbetar, utbildas, mår bra och kan konsumera.
Därför blir det också lite olyckligt när socialdemokratisk debatt ibland fastnar i formuleringen att ”reformer måste finansieras krona för krona”. Det accepterar delvis samma hushållslogik som högern ofta använder för att motivera nedskärningar.
Samtidigt har skribenterna rätt i kärnfrågan: ett samhälle där människor köar till matkassar medan de rikaste får nya lättnader riskerar att förlora både sammanhållning och demokratisk legitimitet. Solidaritet handlar inte bara om moral. Det handlar också om stabil ekonomi, trygghet och mänsklig värdighet.