Efter ett och ett halvt år av coronaisolering, kunde vi äntligen anordna tvärfackligt nätverksmöte i Kyiv i september 2021.

Underbart septemberväder mötte oss, och femtio engagerade fackliga aktivister från hela Ukraina. Och även några deltagare från Georgien, Belarus, Kazakstan och Ryssland.

Deltagarna representerade olika branscher – bygg-, metall- och gruvindustri, post- och statsanställda. Det var åldersblandat och ungefär lika många kvinnor och män.

Vi hade från början velat ha med fler deltagare från Belarus. Men det visade sig vara svårt för dem att ta sig till Kyiv, beroende på gräns- och pandemibestämmelser. Vi hade “solidaritet med Belarus” som ett av mötets teman.

Julia, som nu bor och verkar i Litauen, berättade om proteströrelsen i Belarus, efter det fejkade resultatet i presidentvalet i augusti 2020. Om hur belarusierna gick man ur huse för att demonstrera och genomföra fredliga protester. Hur dessa slogs ned brutalt av Lukasjenkas regim.

Julia dömdes i oktober 2020 för att ha organiserat demonstrationer. Hon hörde till den feministgrupp man ansåg var orsaken till de omfattande kvinnodemonstrationerna efter valet.

I den cell för fyra personer som hon delade med tio andra kvinnor organiserade de seminarier för att härda ut. Julia höll bland annat ett om svensk studiecirkelpedagogik, komplett med certifikat efter genomgången utbildning.

”De dömde oss till fängelse” berättade Julia. ”Men vilka fantastiska tjejer jag lärde känna där, vänner för livet.” Hon berättade också om skräcken, kylan och sömnbristen till följd av att ljuset var tänt dygnet runt i den trånga cellen.

De ukrainska deltagarna lyssnade fascinerat, och hade många frågor. De levde i ett fritt, demokratiskt land, där berättelserna från Belarus var lika främmande som de är för svenskar.  

De hade förstås levt med ett begränsat krig i östra delen i åtta år. Och hotet om en invasion från Putins Ryssland fanns där, men ingen ville ju tro att det skulle gå så långt. Att han skulle vara så förblindad av sina egna teorier om att Ukrainas folk skulle välkomna hans soldater med bröd och salt, som traditionen bjuder.

Drygt sex månader senare är Putinrysslands anfallskrig i Ukraina ett faktum. Jag vet inte var de flesta av deltagarna på nätverksmötet är idag, men jag vet att de alla är aktiva i försvaret av sitt hemland. Av det fria, demokratiska Ukraina.

Ivanna var med på mötet. Hon är nyvald ordförande för de statsanställdas ungdomsnätverk i Ukraina. Hon lämnade Kyiv de första dagarna efter krigsutbrottet och reste västerut till gränsen mot Rumänien, men bestämde sig sedan för att stanna.

Det fackliga ungdomsnätverket omvandlas nu till en krisorganisation, som ordnar med mediciner, skyddsvästar, hjälmar till civilförsvaret, evakuering och annat som behövs. De finns i alla städer, och har som statsanställda i olika funktioner många nyttiga kontakter och kunskaper som kommer väl till hands.

I ockuperade städer ordnar de demonstrationer mot ockupanterna. Fackliga kontor görs om till kriscentra. Deras fackliga systerorganisation ST (Statstjänstemännen) och Palmecentret stöttar dem med insamlade pengar och annan hjälp. Fackliga organisatörer har många kunskaper som är väldigt användbara i kristid.

Det gäller också att se framåt. Det kommer en fred, en dag då Ukraina ska byggas upp igen. Förhoppningsvis inom en snar framtid.

Då kommer vår solidaritet att behövas än mer. Då är unga fackliga aktivister, som Ivanna, nyckelpersoner.

Inga Näslund är programhandläggare för Östeuropa vid Olof Palmes Internationella Center.