Invandrarna var med och strejkade fram demokratin
HISTORIA Minns vi migranterna inom den tidiga svenska arbetarrörelsen? frågar Ruben Wågman.
Den 3 juni 1879 började militären bryta upp en av Sveriges allra första stora strejker – Sundsvallsstrejken. Totalt häktades över 30 arbetare, varav flera ansågs ha haft ledande roller.
Vad som dock sällan nämns i sammanhanget är att bland de mest aktiva strejkande var minst nio av dem inte svenska medborgare. Minst sju kom från Finland, exempelvis sågverksarbetaren Isak Isaksson Österbäck, och två från Norge, såsom Elling Andreas Olsson.
Sundsvallsstrejken var ett desperat svar när lönesänkningar hotade redan låglönearbetande sågverksanställda. Och trots att konflikten skulle bli ett nederlag för de arbetare som deltog, så fick händelsen ändå en stor betydelse för den framväxande arbetarrörelsen.
Inte minst skulle strejken komma att fungera som inspiration för att det nu var hög tid att arbetarna gick samman och började organisera sig. ”I många människors rättsmedvetande jäste det”, som historikern Yvonne Hirdman beskrivit delar av reaktionerna efter strejknederlaget.
Men det var alltså inte enbart ”etniska” svenskar som deltog i en av de första striderna arbetarrörelsen utkämpade i Sverige.
När fröet till flera av landets första fackföreningar uppstod i Skåne under 1870-talet så var även då det utländska inflytandet i allra högsta grad närvarande. Då var det danska arbetare som stöttade framväxten av sammanslutningar för yrkesgrupper som exempelvis handskmakare och tobaksarbetare.
Visserligen fanns ett visst bakomliggande egenintresse bland de danska fackföreningarna att minska oorganiserad arbetskraftskonkurrens från andra sidan sundet.
Men fackföreningarnas tillkomst är ändock ett bevis på att utländska arbetares engagemang hade stor betydelse för de sydsvenska arbetarnas tidiga organisering.
Även LO:s första ordförande, Fredrik Sterky, hade vad många idag skulle kalla för ”invandrarbakgrund”. Hans släkt från faderns sida, under namnet Sterki, hade invandrat från Schweiz och inledningsvis sysselsatt sig som sadelmakare.
Under början av 1800-talet hade dock familjen skapat sig en förmögenhet, vilket var anledningen till att Fredrik Sterky skulle komma att växa upp under borgerliga förhållanden. Hans senare pionjärgärning för den tidiga fackföreningsrörelsen och socialdemokratin i landet kan knappast underskattas.
Även Fredrik Sterkys fru, Anna Sterky, hade utländsk bakgrund. Anna, ursprungligen med efternamnet Nielsen, kom som invandrare till Sverige 1891. Anna Sterky skulle bli en förgrundsgestalt inom den svenska arbetarrörelsen.
Hon var ordförande för det nydanande Kvinnornas fackförbund 1902–1907 och redaktör för tidningen Morgonbris mellan åren 1904 och 1909. Dessutom blev hon den första kvinnan på en av det socialdemokratiska partiers tre chefsfunktionärsposter när hon blev partikassör 1921.
Blickar man ut över historien är det uppenbart, utifrån endast ett fåtal nämnda exempel, att invandring inte enbart berikat Sverige utan även den svenska arbetarrörelsen.
I ljuset av dagens invandringskritiska debatt, som stundtals även hörs inom den moderna arbetarrörelsen, kan jag därför inte undgå att då och då ställa mig frågan om socialdemokratin och fackföreningsrörelsen fortfarande minns att personer med utländsk bakgrund många gånger gått i täten för den svenska arbetarrörelsen.
Ruben Wågman är socialdemokrat med en masterexamen i ekonomisk historia.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.