Jag förstår inte varför S rycks med i vansinnestävlingen
DEBATT Det är barn vi pratar om, skriver Alexandra Einerstam.
Det är barn vi pratar om. Röster som bryts av målbrottet, fumliga fingrar och jackor som luktar för mycket deodorant blandat med svett.
Vissa är lika långa som oss, andra har knappt fått åka de stora åkattraktionerna på Gröna Lund och Liseberg.
Allt fler unga dras in i kriminella nätverk och brottsligheten kryper nedåt i åldrarna. Barn som rekryteras av äldre barn med löften om pengar, respekt och framför allt gemenskap.
Verkligheten är dock oftast ensam och skrämmande. När de väl har dragits in, är det det svårt att ta sig loss och vi vuxna, som befinner oss i deras närhet, är ofta lika förvirrade och rädda som barnen själva.
I dagens kriminalpolitiska debatt pågår en kapplöpning bland partierna om vem som kan sänka straffåldern mest och vara det parti som är tuffast.
Tyvärr rycks även mitt parti, Socialdemokraterna, med i denna retorik och jag förstår inte varför ett parti som en gång var barnens och ungdomarnas röst dras med i denna vansinnestävling.
Det är som om man vill vara hårdast mot samhällets yngsta och mest sårbara, istället för att faktiskt skapa riktig trygghet.
Mitt i den politiska hetsen finns en verklig oro: Min egen son som är 13 år, och alla hans jämnåriga som löper risken att dras in i situationer de inte kan överblicka – eller för den delen hantera – och plötsligt står de framför fängelsedörren.
Sänkta åldersgränser och hårdare straff presenteras som lösningar på gängkriminaliteten, som om fängelse skulle skydda mot brottslighet och rekrytering.
Vad säger det om oss? Att vi hellre straffar barn än investerar i tidigare stöd och förebyggande insatser?
Forskare och barnrättsorganisationer fastställer gång på gång att hårdare tag snarare ökar risken för fortsatt utsatthet än minskar brotten och en sänkning av straffåldern saknar förebyggande effekt.
Men ändock fortsätter den svenska kriminalpolitiken på samma spår.
Barns hjärnor är inte mogna att förstå konsekvenserna av allvarliga handlingar. Pannloben, som styr planering och konsekvensstänk, är inte färdigutvecklad förrän sent i tjugoårsåldern.
De barn som växer upp med oro och stress, löper ännu större risk att hamna fel såväl socialt som psykiskt.
Fängelse gör ofta bara ont värre. Traditionella institutioner förvärrar problemen och kan cementera barnens plats i en kriminell miljö.
Hårdare tag visar bara att vi saknar modet att se och möta grundorsakerna. Min son (och alla andra barn i hans ålder) har rätt till stöd, vägledning och vuxna som står kvar när det blåser.
Vi måste våga ge barnen en chans att välja annorlunda, även när samhället skakar av oro.
Barn som riskerar att hamna fel borde möta trygga system och fungerande hjälp, snarare än återvändsgränder i rättssalen.
De behöver fler vägar mot förändring och de behöver ett samhälle som klarar av att ge dem sina bästa alternativ.
Och detta långt före innan det över huvud taget finns anledning att tala om straff.
Alexandra Einerstam är väktare och skribent.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
S borde inte ryckas med i högerpolitikens ytliga proklamationspolitik utan gå till sina rötter: långsiktiga reformer som leder till de mål som S har byggts på. Där finns inte idén om att banka ur kriminalitet ur underklassen. Utan: trygg uppväxt för alla, utbildning, jobb, schyssta bostäder och områden och en plats i samhället för alla unga. O s v (ska man ens behöva påminna om idealen?).
Bra debattinlägg. Men kriminalpolitiken idag är inte byggd enl den sociala ingenjörskonsten, dvs kriminologi forskning och empiri. Socialpolitiken är over and out. Idag ska vi straffa fattiga för att de är fattiga, invandrare för att de är invandrare och barn gör att de är "vuxna" vid 13. Så som min farmor, född 1888, ses när hon konfirmerades. Jag har som gammal medarbetare i kriminalvården och ledamot av socialnämnd gett upp. Jag hoppas bara på att S gör en "limstick" i valrörelsen för att få undan SDs stora frågor och för att kunna tala om andra valfrågor inom välfärden . I grunden tror jag det handlar om att ingen politiker vet vad man ska göra utan hänger på SD och M . Vi går med röven in I framtiden. Vi använder inte gårdagens lösningar på Dagens problem utan lösningar från i förrgår. Uppfostringsanstalterna avskaffades 1938. Ungdomsfängelse 1980. Skälet var att de unga blev mer och inte mindre kriminella. Och det är våra barnbarn som ska se till att grabbar och tjejer får ett hyfsat liv när de kommer ut om 5, 10, 15 eller 20 år... Totalt institutionaliserade och utan annan framtid än att återvända till kriminalitet.