Jag hoppas på ett Ravelli-ögonblick som varar till september
KRÖNIKA Sverige 1994 handlade inte bara fotboll, skriver Maja Lundqvist.
Jag vet att jag ger mig in på en farlig väg. Jag försöker dra oss tillbaka till 1994, ett år jag då själv inte ens var påtänkt, men som ändå ligger där som en sorts fond i berättelsen om Sverige.
Ett år som andra återkommer till som en brytpunkt, nästan som om något gammalt höll på att lossna och något nytt ännu inte riktigt hade tagit form.
Och jag tänker att mycket av den bilden börjar i sommarvärmen. I TV-apparater som står på vid öppna fönster, i sommarstugor, i vardagsrum där tiden plötsligt går lite långsammare.
Sverige som följer fotbolls-VM med spänning.
Det är långt till USA, men det känns ändå nära. Och kanske är det just det som gör det så starkt i efterhand, att ett helt land plötsligt riktar blicken åt samma håll.
Straffarna mot Rumänien, Ravelli som står där och väntar, och den där märkliga tystnaden precis innan allt avgörs.
Det är inte bara en match längre. Det är ett ögonblick som många fortfarande kan återvända till, nästan som en gemensam referenspunkt i hur man pratar om Sverige. Samma känsla kan vi skapa även i år.
Samtidigt är Sverige 1994 inte bara fotboll.
Det är ett land som fortfarande rör sig i efterdyningarna av en ekonomisk kris. Arbetslösheten har förändrat vardagen för många, och tryggheten som tidigare togs för given har fått en annan tyngd.
Politiken befinner sig också i rörelse, efter valet 1994 återtog Socialdemokraterna regeringsmakten under Ingvar Carlsson, efter Carl Bildt. EU-frågan delar landet i en folkomröstning samma år och sätter en ny riktning för Sverige.
Men det märks inte i de där sommarmiddagarna framför TV:n. Där är det bara matchen och gemenskapen i att ta på sig Sverigetröjan och sjunga “När vi gräver guld i USA” som gäller.
Och 32 år senare sitter människor igen och följer fotboll, pratar om matcher, resultat och ögonblick som plötsligt känns större än spelet i sig. Inte för att tiderna är lika, utan för att funktionen är densamma, det där korta avbrottet där ett helt land kan samlas kring något enkelt.
Men samtidigt, när de sitter där på barer eller i folkmassorna, kommer diskussioner om världsläget upp. Det kommande valet och vad som står på spel.
Kanske inser svenska folket ännu en gång att högerns skattesänkningar för de rika och de ständiga nedskärningarna inte skapar ett bättre samhälle.
Svenska folket ville tillbaka till “ordning efter kaos” år 1994, och jag har en känsla av att de vill ha det igen. Socialdemokraterna var den tryggheten då och kommer att vara det även nu.
Så trots att jag inte var född, är jag kanske på väg att uppleva början av 90-talet igen?
Vändningen i den politiska debatten, och vem vet – kanske Sverige överraskar oss med ännu ett brons?
Så att jag också får uppleva ett Ravelli-ögonblick att berätta för mina framtida barn.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | Ett gästinlägg av
|
En bra text. En fin önskan. 1994 och 2026 hade och har Sverige ett jättefint fotbollslandslag i USA. Heja Sverige! Däremot några premisser som skiljer sig åt. Ny demokrati, partiet som då representerade rasismens fula tryne, begravdes 1994. Ingen sprang och frågade representanterna för rasism om spelare i landslaget får räknas som svenskar. "Vad säger du Jimmie, är dom svenskar nu när de gör mål?" Och, Socialdemokraterna hade fortfarande några socialdemokratiska ess i rockärmen vilket gjorde dom trovärdiga och tryggare. Den tryggheten är nu borta enligt mig. Det är bra valfilmer och budskap på sociala medier, men tryggheten och tilliten till att Sossarna kommer föra en politik för alla människor i Sverige finns inte. 1994 fanns fortfarande lite framtidshopp. Nu bara hoppas man att majoriteten ser en som människa, och att det också kommer att speglas i politiken. Men inget att räkna med fullt ut. Vilket till min besvikelse också gäller Socialdemokraterna, så den trygghet du fortfarande känner, är enligt mig utbytt mot gungfly vad gäller klass, etnicitet och hudfärg. Fotbollslandslaget är idag fernissa, en önskedröm av en svensk gemenskap, för oavsett hur det går för Sverige i VM, så är vårt samhälle helt annorlunda 2026 än 1994, och inte till det bättre.
Väldigt bra Maja!