Jag hoppas Parisa Liljestrand har anständigheten att skämmas
DEBATT Dråpslaget mot folkbildningen gör kulturkanon till ett hyckleri, skriver Johan Sjölander.
Mitt under pressträffen för en ny svensk kulturkanon så brast utredaren Lars Trägårdh ut i ett till synes spontant brandtal för svensk folkbildning, och lyfte engagerat fram hur levande den svenska studiecirkeltraditionen är runt om i landet.
Det måste ha varit direkt plågsamt för kulturminister Parisa Liljestrand som stod vid pulpeten bredvid.
För även om frågorna inte ligger på henne, så är hon en del av den regering som beslutat om de mest brutala nedskärningarna i denna verksamhet som vi någonsin sett.
Genom studieförbund och folkhögskolor har vi en levande, folklig kultur- och bildningsverksamhet som faktiskt finns i hela landet.
Som når ut i byar och förorter, som är en sorts infrastruktur för replokaler, körer, språk- och litteraturcirklar. Som förvaltar ett hantverksarv, arrangerar författarsamtal och seminarier, möjliggör lokala nyårsrevyer och ett levande kulturliv utanför storstädernas institutioner.
Denna verksamhet har alltså samma regering som säger sig vara bekymrad över bristen på gemenskap och samlande referenspunkter gått till strid mot, genom massiva nedskärningar av stödet.
Hyckleriet blir ännu tydligare om vi ser till regeringens vilja att använda kulturen som någon form av integrationsprojekt.
För vilka var det som var först på plats, med språkcaféer och mötesplatser, under flyktingkrisen 2015 eller när ukrainarna kom? Jo, studieförbunden.
Samma studieförbund som regeringen gör allt den kan för att trycka tillbaka.
Få saker är så genuint förknippade med det finaste i den svenska folksjälen som studiecirkeln.
Den förvaltar ett gammalt arv av självständigt tänkande och läskunnighet, har utvecklats av såväl socialistiska som liberala och konservativa krafter, varit en av de tunga grundstenarna i bygget av det moderna Sverige.
Så högern kan prata bildning, kultur och gemenskap hur mycket de vill. Handling väger tyngre än ord.
Samma regering som nu pratar svensk kulturkanon har också levererat ett historiskt dråpslag mot den enskilt viktigaste kultur- och bildningstraditionen vi har i det här landet.
Jag hoppas någonstans att kulturministern ändå hade anständigheten att skämmas en smula, när hon stod där uppe vid podiet.
För det finns nämligen något så pinsamt över regeringens kulturpolitik. Den rena skenheligheten.
Den är inte vacker att se.
Johan Sjölander är chef för Tankesmedjan Tiden.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Mycket väl formulerat. Dock hade Liljestrand och regeringen ägt förmågan att skämmas hade vi sluppit denna kanon som likt ett glyptotek ställs ut för beskådande av vad som fick oss att stelna som gipsstoder. Den levande folkbildande kulturen ska motverkas med artefakter. Konsten att skämmas följer med bildningens insikter.
Word!