Jag vill rädda träden från sågmaskinernas giriga huggtänder
KRÖNIKA Det är vansinne att Sverige använt upp sin del av jordens resurser redan på påskafton, skriver Ellinor Vikman Rindevall.
Dagen efter Overshoot day – alltså den dag som årets förnybara resurser skulle vara slut om hela världen levde som svenskar – slog stormen Dave till med full kraft mot Sveriges västkust.
Jag vaknade tidigt morgonen efter. Med barnen sovande bredvid scrollade jag bland artiklar om flygplan som inte kunnat landa och bilder på översvämningar i Göteborg.
Några dagar tidigare hade min familj samlats för att spendera påskledigheten på Åland. Min syster och jag betraktade området kring farmors lilla stuga med blandade känslor.
”Tänk”, sa jag, ”hur annorlunda det är här nu jämfört med när vi var små. Nu ser man himlen mellan träden.”
”Skogen var nästan ogenomtränglig”, svarade hon nickande, med blicken mot ljuset och luftigheten som omgav oss.
Stormen Alfrida drog in över både Sverige och Åland under vintern 2019. När Alfrida for vidare över Östersjöns bräckta vatten låg uppskattningsvis en miljon kubikmeter skog som plockepinn över de åländska öarna.
Förödelsen syns fortfarande, överallt. Platser som för bara några år sedan var täta skogar är numera knöliga ängar.
Våra barn kommer aldrig förstå hur det såg ut här när vi växte upp.
Egentligen vill både jag och min syster köpa skog. För att rädda svampställen och blåbärsris från att dö under sågmaskiners tunga fötter och för att behålla mångfald och djurliv.
Men torkan på somrarna nu för tiden gör att jag tvekar. Jag är rädd att skogen ska brinna upp, som i Västmanland 2014. Stormarna på vintrarna gör att jag inser risken för att allt ska bli plockepinn, som på Åland.
Och barkborrarnas framfart över södra Sverige gör att jag tänker att de träd som trots allt står kvar efter stormar, översvämningar, snökaos och bränder ändå kommer att dö av mycket små munnars tuggor istället för av sågmaskinernas giriga huggtänder.
I grunden spelar det dock ingen roll; ingen av oss har råd att köpa skog. Och egentligen borde inte lösningen vara att privatpersoner ska köpa skog för att skydda den.
Det finns smartare sätt.
Pappa brukar ofta berätta om sin uppväxt på Åland. Om moster Annas kor, om att spana ned i det klara Östersjövattnet efter gäddor och abborrar och om fåglarnas otroliga skränande ute på skären.
”Ni kan aldrig förstå vad mycket sjöfågel det var här ute!” brukar han säga. ”Hela bukten var full, de var överallt, och det var ett sådant otroligt liv!”
Jag brukar le lite. Sedan tittar jag ut över stillheten och reflekterar över att min relation till farmors stuga är tystnad och ödslighet. Inte sjudandet av liv och fåglarnas skrän.
Mina minnen av sommarbad är slemmigt sjögräs och mjuk lerbotten. Självklart har jag spanat efter fiskarnas skuggor hängandes över båtkanten, men vattnets grumlighet har hindrat ögonen från att se.
Det fanns fåglar då, och jag minns att det var fler än de jag ser nu. Under påsken kunde till och med treåringen räkna ihop de sju som simmade på fjärden.
Och jag tänker att pappa hade skogen och djuren, jag hade skogen, medan mina barn mest får luften mellan träden att minnas när de själva ser tillbaka på sin barndom.
Det känns inte rättvist.
Det är inte ägarskap som lockar mig till att önska mig egen skog. Det är drömmen om att få behålla skogen, och livet i den, som hjärtat värker efter.
Skog är inte träd på rad; skog är ett ekosystem. Det tar lång tid att utveckla.
Därför måste vi skydda de områden där skogen fått stå längre. Det är vår gemensamma uppgift som mänsklighet. Hoppet om att få se fler fågelungar och älgkalvar är helt beroende av att vi säkerställer att det finns skog som är gammal nog för att kunna ge både skydd och mat.
Det är ett ansvar vi behöver ta gemensamt, och driva politiskt.
Och man kan tycka att Overshoot day är skit samma. Men någonstans måste vi börja se hur världen hänger ihop. Att vi överutnyttjar vår planets tillgångar, och att det har konsekvenser.
Att stormar, torka och översvämningar är ett resultat av vårt överutnyttjande och att det kostar – pengar, eftersom vi måste laga fasader och bilar, men också i ekosystem som utarmas.
Det är vansinne att Sverige beräknas ha använt upp jordens resurser redan på påskafton den 4 april. Vi måste, faktiskt, göra upp med det. Datumet måste förflyttas – rejält.
Vi kan göra mycket för att ge skogen och livet i den goda förutsättningar. Samma sak gäller för våra vatten och hav.
Vi måste orka tro. Tro på vår egen förmåga och på politikens enorma kraft att förändra.
Många gånger har mänskligheten stått inför oerhörda utmaningar och gång på gång har vi funnit lösningar och vägar framåt. Jag vet att vi kan förändra även detta.
Att mina barn ska kunna visa sina barn en svensk skärgård som är fylld av liv känns självklart. Att de skogar som är gamla nu genom vårt ansvarstagande kan få vara 40 år äldre om 40 år.
Att livet i Östersjön kan skyddas och att elektrifieringen i samhället kan skyndas på.
Det finns så mycket vi kan göra för att främja livet här på jorden. Nu ser vi till att vi vinner det här valet i höst så att vi kan återuppta arbetet med att göra allt för ett bättre och mer levande Sverige.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.