Jakten på en dotter säger mycket om vår syn på barn
KRÖNIKA När blev barn en beställningsvara? frågar Julia Ekedahl.
För några veckor sedan ramlade jag över SVT-dokumentären Jakten på en dotter. Med tårdrypande scenografi får vi följa par som berättar om deras största sorg i livet.
Vad som följde sedan hade jag inte väntat mig.
”Jag ville känna mig hel”. Längtan efter ett barn kan skapa uppta en hel människas värld.
Tro mig, jag har sett det hos vänner och bekanta, och känner stor ödmjukhet och respekt inför detta.
Men i Jakten på en dotter och de efterföljande intervjuerna handlade det aldrig om barnlöshet.
Det handlade om att paren inte hade fått precis det barnet de ville ha, nämligen en dotter. Par berättar om hur de gjort abort när de sett att de väntade en pojke.
Nuförtiden finns nämligen teknik för att redan i embryostadiet kunna utläsa könskromosomer. Det här är en teknik som i Sverige endast är tillåten att använda sig av för att undvika ärftliga sjukdomar kopplat till ett visst kön.
I norra Cypern är läget annorlunda. Där kan du med rätt tjocklek på plånboken välja att endast använda embryon där du vet vilket kön det är för en IVF-behandling.
Paren i dokumentären beskriver det som räddningen. De konstaterar att om det bara hade varit lagligt i Sverige hade det inte behövt gå så här långt.
”Jag tror inte man riktigt kan se sig själv i sitt barn innan man får en dotter”. En kvinna i dokumentären håller fast vid detta ställningstagande med allt hon har.
Självklart älskar hon alla sina barn, men i hennes värld så går det endast att verkligen se sig själv i just en dotter.
Jag har verkligen försökt att förstå detta, för hon är inte ensam.
Diskussionen har varit aktuell sedan 1980-talet, ofta tabubelagd, då det började märkas en trend att fler ville ha döttrar.
Utmaningen som jag ser det är större än det mest uppenbara. Att en kvinna kan relatera till en flicka precis som en man kan relatera till en pojke kanske är det minst svåra att ta in, men det finns något som gömmer sig här.
Synen på vad ett barn är.
Är det jag som moraliserar? Kanske. Men låt oss kika på det här fenomenet från ett lite större perspektiv.
Sedan den här diskussionen drog igång på 1980-talet, så har samhället haft en inflation av individens rätt över kollektivet.
I dagens Sverige har vi kanske nått en peak, eller så är vi fortfarande bara i början. Det är svårt att avgöra.
Att vilja bestämma kön på ett barn kan ses som en liten del i detta, men dock ganska symptomatisk.
Är att sätta ett barn till världen endast en förlängning av en själv? Historiskt till viss del, men har vi inte kommit längre i Sverige 2025?
Det öppnar nämligen upp en ännu mer infekterad känsla hos mig – pressen på vad barnet ska lösa.
Tänk dig att du lagt allt ditt hopp och tro på livet i att framställa denna lilla dotter.
Hon föds, tar sina första stapplande steg och plötsligt ska hon leva upp till att vara lösningen på en upplevd tomhet hos föräldern. Hur går det att leva upp till det?
Det öppnar också upp diskussionen om hur mycket mer du ska kunna bestämma om ett framtida barn.
Vad är nästa beställning? Exakt utseende? Personlighet? Jag tror nämligen att ju mer vi lyfter på locket desto svårare kommer det att vara att acceptera att vi inte kan bestämma.
Diskussionen om könsselektering är inte ny. Men det gör den inte mindre problematisk.
Barn ska inte vara en beställningsvara, hur stark drivkraft det än kan vara. Till syvende och sist tycker jag det handlar om vår syn på vad ett barn är.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | A guest post by
|