Jimmie Åkesson bryr sig inte om hur valet slutar
KRÖNIKA Sverigedemokraternas projekt är större än ett enskilt valresultat, skriver Ellinor Vikman Rindevall.
Sällan har väl en svensk statsminister ingivit så lite respekt och förtroende som den vi har nu.
Han vet om det, Ulf Kristersson. Man ser allt mer sällan den där glada och energiska jogging-Uffe som Moderaterna försökte sälja in under förra valrörelsen.
År 2026 är Kristerssons mest uppmärksammade sportögonblick istället att Moderata Ungdomsförbundet la ut en bild på honom med en fejkad maratontid.
Vi har hört det förut, från samma scen. Bilden ovan är från Almedalsveckan 2017.
Foto: Wikimedia Commons.
Om allt runt Kristersson omges av en bitter doft av förlorare, så har Jimmie Åkesson istället en aura av vinnarskap.
För Jimmie Åkesson, han bidar sin tid. Han vet vart han ska. Han stressar inte.
När jag lyssnar på hans almedalstal slås jag av hur avslappnad han är. Han inleder med att skrockande berätta att detta nog är hans femtonde tal i Almedalen och att det är rekord. Sedan sätter han vant igång med sedvanlig SD-retorik.
Och alla vet i förväg hur det kommer att låta, för vi har hört det förut. Minst femton gånger, från samma scen.
Även detta år kavlas traditionsenlig sverigedemokratisk skåpmat ut, i samma trötta mikromatsförpackning som den brukar ligga i. Att sossarna har förstört Sverige, att andra kulturer och religioner är problemet; inga överraskningar.
Det mest påtagliga är därför inte de slitna orden, utan självförtroendet de sägs med.
För Jimmie Åkesson känner sig inte längre som en underdog. Han känner sig som en framtida statsminister.
För Jimmie Åkesson känner sig inte längre som en underdog. Han känner sig som en framtida statsminister.
Jimmie slår öppet mot Socialdemokraterna från scenen. I skuggorna täljer han samtidigt guld på sina Tidövänners bekostnad.
För om Liberalerna faller ur riksdagen och Moderaterna tappar styrfarten under Kristerssons dåliga ledarskap skulle SD vara ohotat störst till höger vid valet 2030.
Om Sossarna vinner valet 2026 och tar på sig det tuffa uppdraget att lotsa Sverige genom nästa mandatperiods kriser – utan att riktigt lyckas laga alla hål i välfärden, infrastrukturen och klimatpolitiken på fyra år – då har Sverigedemokraterna ett guldläge i valet 2030.
Det är klart att Åkesson vill bli statsminister redan nu, om det erbjuds.
Men det samhällsbygge han vill genomdriva är så mycket mer omvälvande än att ytterligare en mandatperiod i opposition skulle vara något problem. Dessutom är Åkesson proffs på att driva politik i opposition.
Medan jag lyssnar på Åkesson slås jag också av att jag förr kunde tänka att SD aldrig skulle klara sig utan hans ledarskap.
Numera vet vi att det inte stämmer.
För Åkesson må ha suttit längst som partiledare, men har också otroligt låg närvaro. I riksdagen, men också i annat.
Kuppförsöket mot honom, som DN rapporterade om häromdagen, är ett tecken på det. Han är helt enkelt generellt ganska frånvarande, och partivardagen styrs numera av andra.
Han lägger säkert en och annan dag på politiskt strategiarbete emellanåt, men många dagar verkar också läggas på semester i Thailand, fester på skattebetalarnas pengar med tveksamma kompisar och allmänt chillande hemmavid.
Han har lutat sig tillbaka. Så trygg i att ingen hotar hans position att han glömt bort behovet av att bevaka den.
Trots det rullar det sverigedemokratiska projektet vidare. Han behövs inte längre, på samma sätt som tidigare.
Han är stolt, säger Åkesson från Almedalsscenen. Stolt över vad de har åstadkommit i Tidösamarbetet. Lite magstarkt kan jag känna, när arbetslösheten bitit sig fast och 730 000 svenskar klassas som fattiga.
Han lyfter den minskade reduktionsplikten och de sänkta bensinpriserna som skäl till stolthet, men nämner inte de missade klimatmålen. Inte heller att hans hemstad Sölvesborg kommer bli granne med Atlantis snart, om inte den globala temperaturhöjningen stoppas.
Fyra år med Tidöregeringen har visat att det inte råder någon tvekan om att Socialdemokraterna måste vinna valet i september. Sverige måste snarast befrias från den söndrande samhällsutveckling som dessa fyra partier tillsammans genomdrivit.
Och vi kan verkligen vinna, för väljarna kan för första gången syna både högerns och Sverigedemokraternas politik.
Jimmie må kanske vara stolt, men svenska folket är inte imponerade.
Det är uppenbart att vi redan nu också måste rikta blicken mot valet 2030. För trots att opinionen skakar lite runt såväl Åkesson själv som partiet och dess politik just nu – efter alltifrån tonårsutvisningar till korruptionsskandaler – behöver vi se att det är Moderaterna och Liberalerna som betalar det högsta priset.
Inte Sverigedemokraterna.
Varje minut av kommande mandatperiod måste ägnas åt att bygga ihop vårt land igen. Laga välfärden, laga medmänskligheten.
Sverige måste bli starkt nog för att stå upp genom kriserna, och starkt nog att stå emot Sverigedemokraterna i valet 2030.
Vi måste laga Sverige på fyra år. Att täppa till välfärdshålen är vårt viktigaste skydd mot Åkessons maktdrömmar.
Må det sverigedemokratiska projektet aldrig ros i hamn.
Gillade du texten? Dela den med andra så fler får läsa!
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Ja, precis Se bara på USA. President Biden fick chansen i en mandatperiod. Han gjorde en del rätt: industrisatsningar, jobb, vissa löneökningar och försök att bygga upp USA efter årtionden av nyliberal urholkning. Men han förändrade inte livet tillräckligt snabbt och tydligt för vanligt folk och utsatta.
När människor fortfarande känner att hyran, maten, vården, skulderna och otryggheten äter upp deras liv, räcker det inte att säga att makrosiffrorna ser bättre ut. Politik måste märkas vid köksbordet. Annars öppnas dörren för högern igen.
Det var också vad som hände. Biden fick en mandatperiod. Sedan drog han sig ur valet, Kamala Harris tog över kandidaturen, och Trump kunde återvända. Inflation och levnadskostnader spelade en central roll i väljarnas missnöje, även om Bidenekonomin på vissa punkter såg stark ut på papperet.
Det här är en varning till Socialdemokraterna och Magdalena Andersson.
Det räcker inte att förvalta ett åtstramat system lite snällare. Det räcker inte att lova några reformer ovanpå ett finanspolitiskt ramverk som i praktiken binder fast välfärden, kommunerna, sjukvården, skolan, bostadsbyggandet och klimatomställningen vid en onödig bristlogik.
S måste totalt skrota åtstramningspolitiken, överskottsmålet, “spara i ladorna”-tänkandet och den falska idén att staten först måste samla in pengar innan den kan se till att människor får arbete, bostad, vård, skola och trygghet.
En monetärt suverän stat som Sverige saknar inte kronor. Den kan alltid betala i sin egen valuta. Den verkliga frågan är vad vi har råd med i arbete, resurser, bostäder, energi, kompetens och ekologiskt utrymme. Då blir politiken konkret: använd arbetslösa händer, ledig kapacitet och offentliga investeringar till att bygga det samhälle människor faktiskt behöver.
Om S inte gör det kommer högern att fortsätta vinna på människors besvikelse. Inte för att högern löser problemen, utan för att människor som känner sig svikna till slut röstar på någon som åtminstone låter som ett brott med det gamla.
Lärdomen från USA är brutal men enkel: när mittenvänstern administrerar otrygghet, kommer högern och brunhögern tillbaka. När socialdemokratin däremot bryter med åtstramningen och förbättrar vanligt folks liv på riktigt, kan den vinna framtiden.