Att Moderaterna tappade i opinionen efter att ha hängt på Sverigedemokraternas misslyckade misstroendeförklaring mot Morgan Johansson är inte konstigt.

Det understryker att det förr så stora partiet är hela högeroppositionens svaga länk, och att problemen bottnar i dess nuvarande ledarskap.

Att vara ledare handlar inte om att alltid vara omtyckt av alla. Ledarskap kan inte bygga på att flyta med strömmen. Ibland måste du kunna ställa dig på en kulle och säga att här är jag beredd att dö. Bara för att det är rätt.

Det är uppenbart att ett av den svenska oppositionens största problem idag är att det största partiet har en ledare som saknar de kvaliteterna.

Man kan tycka vad man vill om Nato. Men att Magdalena Andersson fick med sitt parti på ett beslut tvärs mot både traditionen och stora grupper inom det egna partiet är det ingen tvekan om.

Och man kan tycka vad man vill om Nya Moderaterna. Men att Fredrik Reinfeldt utmanade inåt när han la grunden för dem är helt uppenbart.

Precis som när Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till och med gick så långt som till att ha en medlemsomröstning för att få Miljöpartiet att tänka om i EU-frågan.

Den som söker efter något modigt och självständigt ställningstagande som Ulf Kristersson verkligen stått upp för och hållit fast vid får leta förgäves.

När han tog över Moderaterna gjorde han det med den uttalade ambitionen att vara ”den vuxne i rummet”. Med backning från partisekreterare Gunnar Strömmer skulle någon typ av ny, intellektuell borgerlighet formeras. Jag tror det var ärligt menat.

Men med undantag för några tafatta och misslyckade försök att hålla Hanif Bali stången har vi snarare fått se hur det är sådana som gävlemoderaten Lars Beckman och gruppledare Tobias Billström som obehindrat sätter tonen i en dissonant kampsång som bara ljuder allt högre för var dag som går.

Den typen av retorik kan fungera. Trump blev president i USA genom att dra den extremt långt. När Ebba Busch ändå klättrar försiktigt uppåt i opinionen med ett politiskt tilltal som verkar skapat med Ben Shapiros råd om hur högern ska ”debattera med vänsterister och förgöra dem” som budord gör hon det för att hon verkar tro på det.

Men det är inte Kristerssons framgångsväg. Han tycks pressad av interna kritiker som tycker att han är för svag, för mjuk, för oförmögen att komma åt den socialdemokratiska regeringen.

Spöket från decemberöverenskommelse och otalet misslyckade försök att via misstroendevotum och förtroendeomröstningar erövra regeringsmakten jagar honom. Det här är inte hans plan. Han låter sig dras med, försöker desperat vara något han inte är, och det märks.

När den senaste stora SIFO-undersökningen publicerades var det enda egentliga väljarflödet som kunde noteras mellan blocken en viss överströmning från M till S. Allt annat var mellan partier på samma sida.

I Moderaternas gamla kärnland Stockholm har väljarstödet halverats. Där finns helt enkelt stora grupper som var väldigt skeptiska till närmande till SD till att börja med, och inte är det minsta imponerade av en utveckling där Åkesson inte bara släpps in i värmen utan dessutom ges ansvaret för att hålla i taktpinnen.

Som inte litar på den nuvarande moderatledningens förmåga att hålla anständighetens gräns.

Vilket man kan förstå. Kristersson stod på kullen att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna. Sedan smög han av den och fattade Åkessons hand.

Han ville vara vuxen i rummet. Men när twitterhökarna började kraxa lät han sig hetsas.

Moderaterna skulle teoretiskt sett kunna återta rollen de hade under Reinfeldt som det breda partiet med förmåga att attrahera även långt in i någon sorts politisk mitt. Men inget tyder på att de har den förmågan.

Nu ser det inte ut som om de kommer att vinna. Men får vi en högerregering i Sverige kommer den dofta mer av Donald Trump än av Angela Merkel. Och tonen sätts inte av den tilltänkte statsministern, utan av andra.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden.