Kalle Holmqvist: Hemligheten bakom valvinsten 1982
DEBATT - Det går att vinna val också när samtiden går åt höger. Tricket är att finnas överallt.
Om dagens partiledardebatter är segdragna nog för oss med kort attention span så är det ingenting mot tv-debatten inför valet 1982, som finns på SVT Play. Gravt åldriga herrar tragglar moms, budgetbalans och regeringsalternativ och det är mer stimulerande att titta på mossa som vitnar.
Men efter 1 timme och 21 minuter händer något.
– Låt mig ... få göra ett lite principiellt inlägg här, säger Olof Palme.
Han tar på sig glasögonen och ser ner i sina papper.
– Fälldin har nu tjatat på mig att jag ska tala om varför jag är socialist. Och jag är demokratisk socialist. Med stolthet och med glädje.
Socialist? Det var 1982 och högervåg, Margaret Thatcher styrde Storbritannien och Ronald Reagan USA. De länder som försökt med socialdemokratisk politik har inte lyckats, hade Moderaternas Ulf Adelsohn nyss påpekat i debatten. Sverige hade haft borgerlig regering i sex år. Socialismen var omodern, 1968 var över och dessutom fanns det väl knappt några arbetare längre.
Olof Palme räknar upp vad den demokratiska socialismen har åstadkommit – rösträtt, arbetslöshetsbekämpning, pensionssystemet ATP och social trygghet. Det han talar om är kanske inte socialism i betydelsen avskaffa kapitalismen. Men det var reformer som människor kämpat hårt för och som gjort livet bättre.
Palme pratar om människovärde. Om hur hans vänner Willy Brandt, Bruno Kreisky och Tryggve Bratteli riskerat livet i kampen mot nazismen. Om ofriheten och förtrycket i "kommuniststaterna". Om hur krigen, kapprustningen och de ökande klyftorna stärkt honom i sin övertygelse.
Alla kommunikatörer och strateger, både i dag och för 40 år sen, skulle vara överens om att det är totalt vansinne. I en valdebatt ska man inte prata om människovärde, utan om skattesänkningar och bättre villkor för företagare.
Väljarna tyckte annorlunda. I valet den 19 september 1982 fick Socialdemokraterna 45,6 procent av rösterna.
Olof Palme var en lysande talare, men det var inte han som var hemligheten bakom valvinsten 1982, eller att Socialdemokraterna i samtliga val mellan 1932 och 1988 fick mer än 40 procent, ibland över 50.
Hemligheten hette Ulla-Britt. Till exempel. Eller Bengt. Eller, i storstädernas förorter, kanske Juan. "Sossarna" var 1982 inte någon minister eller generaldirektör, utan skyddsombudet på jobbet, den lokala hyresgästföreningens kassör, SSU-arna som delade ut flygblad mot Afghanistankriget utanför Konsum, kvinnoklubbens bokcirkel och Unga Örnar som fixade julgransplundring för barnen.
Socialdemokratin fanns överallt.
Inte för att någon particentral i Stockholms innerstad hade skickat ut direktiv om att starta arbetsplatsföreningar och lokalorganisationer. Utan för att partiet hade byggts underifrån, av gräsrotsrörelser.
På grundarkongressen 1889 deltog representanter för 70 föreningar, varav 50 var fackliga. Partiet hade ytterst få individuella medlemmar, man var ansluten genom sin fackförening eller någon annan organisation.
Ibland när LO-förbund ska försvara facklig-politisk samverkan låter det som att man har suttit och gått igenom partiernas valprogram och varje år råkar komma fram till att just Socialdemokraterna har bäst politik. Men det är ju inte därför LO samverkar med S, utan för att Socialdemokraterna bildades som fackföreningsrörelsens eget parti.
Brittiska Labour är ett av få partier i världen som påminner om Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Man kan tycka att den svenska partiledningen gått för mycket åt höger – Labours partiledning nöjde sig inte med marknadsanpassningar och privatiseringar utan har dessutom gett order om massmord (Irakkriget). Samtidigt bygger Labours partistruktur fortfarande på fackföreningar och folkrörelser.
Plötsligt dyker gräsrötterna upp och vänsterfalangens Michael Foot eller Jeremy Corbyn är partiledare ett tag innan partihögern tagit tillbaka initiativet. Om den svenska socialdemokratins fraktionsstrider är en ankdamm är den brittiska en stormpiskad ocean vars bittra svallvågor sköljer över världen.
Det fackligt-politiska samarbetet har försvagats, i både Sverige och Storbritannien (framför allt på grund av partiets beslut, inte fackets). Men arbetarrörelsen finns kvar.
Åk på studiebesök till närmsta Kommunalavdelning eller ABF-lokal. Där finns den demokratiska socialismen, socialdemokratin. Det är den som gör att de svenska socialdemokraterna fortfarande kan få runt 30 procent i valen – en siffra som deras coola kompisar/förebilder på kontinenten bara kan drömma om.
Men också en siffra som historiskt sett är katastrofalt låg.
Visst kan man tycka att det är högervåg, precis som det var 1982. Ändå vill en mycket stor andel av svenskarna ha bra pensioner, full sysselsättning och fungerande sjukvård – och tycker dessutom att alla människor är typ lika mycket värda oavsett hudfärg, läggning och könsidentitet.
Väljarna letar efter någon som vill ha deras röster. Rörelsen söker, nu som 1889, ett eget parti. Kan Socialdemokraterna tänka sig att ställa upp?
Vi kan erbjuda 45,6 procent av rösterna. Hoppas att ni inte tycker det är för mycket.
Kalle Holmqvist är skribent och har skrivit om arbetarrörelsens historia till exempel i boken “Fred med Norge”. Han har bland annat varit arbetsplatsombud i Kommunal och facklig ledare för SSU Skåne.