S borde vara mer oroliga för konkurrens från vänster
DEBATT Kampen börjar i rörelserna, skriver Anna Ardin.
Det som nu sker i Vänsterpartiet, med uteslutningar av några av de mest profilerade Palestinaaktivisterna, beskrivs i hög utsträckning som ordningsfrågor.
Det är en analys som många socialdemokrater känner igen sig i. Daniel Swedin, politisk redaktör för tidningen Arbetet, skrev till exempel om hur V-ledningen inte kan ”curla karismatiska individualister” utan måste hålla ihop för att kunna uppfattas som regeringsdugliga.
Men om politisk analys hade varit en matlagningstävling, hade detta varit en halvtinad frysrätt.
Det handlar nämligen inte i första hand om att några enskilda personer varit för bråkiga, kört sin egen linje eller varit dåliga lagspelare. Den verkliga frågan är varför de fått så starkt stöd från partikamrater och väljare att göra just det.
Det som utlöste uteslutningarna var att dessa personer fortsatte att organisera sig för att driva Palestinarörelsens perspektiv, och försökte förändra Vänsterpartiets linje istället för att foga sig i partiledningens avståndstagande strategi.
Och som väntat ledde det till drev, från en höger som har gott om resurser för att bevaka minsta misstag och vrida helt korrekta analyser till något annat.
Förklaringen till att konflikten blivit så djup ligger i en grundläggande strategikonflikt: Ska partiet vara ett rumsrent, statsmannamässigt parti som uppfattas som politiskt korrekt i maktens finrum, eller ska det vara ett parti med ideologiskt intellektuellt skarp och rörelseförankrad politik?
Ett parti behöver, som Ståle Holgersen förtjänstfullt förklarade på Facebook för några dagar sedan, tre ben att stå på:
Rörelser och aktivister som mobiliserar stöd, så som M haft näringslivet, KD frikyrkliga, C landsbygdsrörelsen och så vidare.
Sedan behövs intellektuella som kan förklara hur mål kan uppnås, vilken politik som leder till vilka resultat, som kan göra maktanalyser och formulera de lösningar som behöver drivas.
Och slutligen behövs det parlamentariska, för att göra de förankrade idéerna till lag, att kompromissa och göra politik av dem.
När de tre samverkar blir politiken trovärdig och stark.
Jag gick själv ur Socialdemokraterna när banden till de två första benen blivit så svaga att det inte längre gick att kombinera engagemang för alla tre, när jag tvingades välja.
När professorer fick ultimatum att välja om de skulle vara akademiker eller socialdemokrater. När andra fick höra att de måste välja mellan att vara aktivister eller socialdemokrater, representanter för sina organisationer eller för partiet.
Det är ett urbota dumt resonemang, men fullt logiskt om man vill reducera partiet till en renodlad valmaskin, där det parlamentariska benet är det enda som räknas.
Nu verkar Vänsterpartiet vara på väg åt samma håll. Men varken rörelserna eller idédebatten är kul accessoarer för ett parti, och det räcker inte med folklig fernissa.
Rörelserna är själva det bankande hjärtat i varje projekt, i synnerhet socialistiska. Och idéerna är målet vi ska till.
Utan rörelser, utan idémässig förankring, blir politiken svag, tom och utan riktning.
Här är det ironiska: Idag är det Sverigedemokraterna som tydligast står på tre ben.
De har folkrörelser i ryggen, de har intellektuella som producerar analyser och tankesmedjor, och de har ett parlamentariskt ben som ger genomslag. De har en sammanhängande berättelse och en politik som backar upp den.
Problemet är bara att deras projekt inte bygger på varken sanning eller en människosyn där alla är lika värda, och att deras vision inte är en värld jag vill leva i.
Så det krävs alternativ som kan utmana dem, med en annan vision. Det som socialdemokratin gjorde, som tog Sverige ut ur fattigdomen, genom välfärd.
Men Socialdemokraterna har istället visat vägen för V, även om de haft mer sofistikerade metoder att marginalisera människor. Det som hänt de tidigare vänsterpartisterna Daniel Riazat, Lorena Delgado Varas, Orwa Kadura, Björn Alling och Kristoffer Lundberg är mycket likt det som hände bland andra den tidigare socialdemokraten Omar Mustafa.
Människor som utmärkt sig för att de representerar något som vänstern behöver mer av: en konsekvent antirasistisk och internationell analys.
En förståelse för varför Israel-Palestina-konflikten är så central i att förstå hur imperialismen desperat försöker ta tillbaka kontrollen genom storkrig och folkmord i Mellanöstern, och med det förstås också vad som är möjligt inrikespolitiskt.
Att kasta ut sådana röster för att de fortsatt tala, fortsatt organisera sig utanför partiet när de inte får den respons deras perspektiv förtjänar, är att skjuta sig själv i foten. De fyllde helt enkelt en roll som partiet inte tog.
Grundproblemet är alltså inte att de talade, utan att de inte fick göra det i partiernas namn. När banden till rörelserna har kapats och idédebatten tappats finns bara det parlamentariska benet kvar, och det räcker inte.
Och här måste också Socialdemokraterna ställa sig frågan vad det betyder för dem.
Historiskt har S varit beroende av V som pådrivare i en rad frågor: marknadshyrorna, migrationen, matpriserna. I internationella frågor har V ofta varit den röst som gett utrymme åt de progressiva strömningar som också finns i socialdemokratins väljarkår, men som sällan får plats i partiledningens kompromisser.
V har ibland varit en nagel i ögat på högern inom S, men också en bundsförvant för den del av socialdemokratin som velat se mer långtgående reformer.
När V nu försvagas förlorar även S en viktig del av sitt eget ekosystem.
För lika mycket som V behöver sina rörelser, behöver S återuppväcka sina. Fackföreningar, hyresgäströrelsen, internationella solidaritetsrörelser.
När banden till dessa försvagas riskerar S att bli lika mycket en renodlad valmaskin som V. Och då öppnas dörren för andra, mindre partier som kan fylla det tomrummet.
Om små rörelser i dag samlas kring feministiska, antirasistiska eller solidaritetsbaserade initiativ, och lyckas hitta en teknisk valplattform, så kan de mycket väl bli en ny kanal för den energi som S och V inte längre når.
Det är inte från vänster som Socialdemokraterna idag fruktar konkurrens. Men kanske borde man göra det.
SD har redan brutit igenom genom att upprepa sin berättelse tills den blev rumsren. Det kan ske även från andra håll, om energin från rörelserna finner en ny väg.
Och om varken S eller V vill eller kan vara den vägen, då lämnar de öppet fält för andra.
För socialdemokratin är därför frågan inte bara hur man ska vinna nästa val. Frågan är också hur man ska kunna vara en verklig kraft för förändring på längre sikt.
Det förutsätter att banden till rörelserna återknyts, och att man vågar stå för en politik som är mer än ordning och reda.
Reell makt vinner man inte genom att stänga dörrar. Den vinner man genom kamp.
Och kampen börjar i rörelserna.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Kan bara skriva under på allt. Utan aktivister, ingen vänster, ingen socialdemokrati och ingen demokrati.
Avgörande fråga! Kan tilläggas, att inte bara det partiet lider nöd av isolering. Också "intelligentian" och "aktivisterna" utarmas av samma interna processer. En klick apparatchik stärker sin ställning alltmera ostört. Dessutom måste man inse att alla folkrörelser inte har samma kapacitet till förändring. Det är på den fackliga rörelsen det hänger om arbetets ställning ska stärkas eller ej. Och det är i just detta framtiden ligger.