Kapitalismen och demokratin är oförenliga
ESSÄ Antingen styr pengarna, eller så styr folket, skriver Fredrik Säfsten.
Man kan inte vara demokrat och kapitalist på samma gång.
Tron att de båda är förenliga är i själva verket en av vår tids stora lögner. Vi matas med den i skolböcker, i ledarspalter och i politikens högtidstal.
Som om marknaden och folkstyret vore födda ur samma sköte: friheten. Men när vi skrapar på ytan ser vi att de två krafterna drar åt motsatta håll.
Demokratin bygger på principen om att varje människa är lika mycket värd. Kapitalismen bygger på motsatsen: att den som äger mer också får mer makt.
Vi ser det i vardagen. Fråga en industriarbetare på golvet, ett vårdbiträde på sitt delade pass, en byggnadsarbetare som ser ackordet pressas ner.
De vet att deras rösträtt inte räcker långt när bolagsstyrelserna samlas. De ser att besluten fattas i styrelserum, i banker, i anonyma fondbolag – platser dit folkets vilja aldrig når.
“En människa, en röst” gäller bara i vallokalen vart fjärde år. I vardagen är det alltid kapitalets röst som dominerar, för den röst som talar i pengar hörs längst och starkast.
Historien är tydlig. Demokratins landvinningar – rösträtt, semester, arbetsmiljölagar, välfärdsstat, MBL och FML – har aldrig skänkts av marknaden.
De har vunnits genom kamp. Genom facklig organisering, genom strejker, genom uppoffringar från generationer av arbetare.
Det är i verkstadshallar, på byggen, i vårdens korridorer som demokratin har erövrats. När arbetare vägrat underordna sig kapitalets järnhårda logik, då har samhället tagit steg framåt.
Men i dag pressas demokratin tillbaka. Välfärden privatiseras och förvandlas till en marknad. Skolor och vårdcentraler blir investeringsobjekt. Kommuner tvingas skära ner medan vinsterna försvinner till skatteparadis.
Och mitt i detta kallas arbetarna “ansvarslösa” när de höjer rösten och kräver löner som går att leva på.
Men vem är egentligen ansvarslös? Den som kräver rimliga villkor – eller den som dränerar våra gemensamma resurser för egen vinst?
Vi lever i en tid då lobbyisterna i Bryssel och Stockholm är fler än journalisterna. Då företag hotar att flytta jobben om de inte får skattesänkningar. Då reklamen formar våra begär långt innan vi själva hinner formulera dem.
Demokratin blir en kuliss, en scenografi. Bakom ridån sitter kapitalet och skriver manus.
Det finns de som menar att vi kan tygla kapitalismen, balansera den med lite demokrati, lite regleringar. Men gång på gång visar historien att kapitalet alltid söker vägar runt.
Det är som vatten som tränger genom minsta spricka i dammen. Och om vi inte bygger en ny grund riskerar vi att stå på ruinerna av både välfärd och folkstyre.
Det fackliga svaret måste därför vara tydligt: Vi försvarar inte bara löner och arbetsmiljö, vi försvarar demokratins själva hjärta. Varje avtalsrörelse, varje strejkhot, varje gång arbetare organiserar sig, då slår demokratin sina hjärtslag.
Därför är facket mer än en intresseorganisation. Det är en av de sista stora demokratiska folkrörelserna. Ett kollektivt motstånd mot kapitalets eviga anspråk på makt.
Vi måste våga tala klarspråk: kapitalismen och demokratin är oförenliga. Antingen styr pengarna, eller så styr folket.
Antingen får aktieägarnas utdelning bestämma framtiden, eller så gör vi det tillsammans – genom fackföreningar, kollektiva beslut och gemensamma investeringar i välfärd och klimat.
Det är därför kampen på arbetsplatserna är så avgörande. Demokratin kan inte reduceras till en röstsedel i en urna vart fjärde år. Den måste levas varje dag – i produktionen, i arbetslivet, i hela samhällskroppen.
Om folkstyret ska ha en framtid måste vi sätta arbetet, människovärdet och solidariteten över den kalla logikens marknad.
Så låt oss säga det igen, högt och tydligt: Den som vill vara demokrat kan inte samtidigt försvara kapitalismen.
Vi måste bygga något annat. Ett samhälle där människors arbete väger tyngre än börsens kurvor. Där de som skapar värdena också styr över dem.
Ett samhälle där demokratin inte bara är en idé, utan en praktisk verklighet – i fabriken, i vården, i livet.
Fredrik Säfsten är skribent och samhällsdebattör med intresse för rättvisa och solidaritet, klass och idéhistoria. Ordförande inom IF Metall som vill se mer mod i rörelsen.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Grundmotsättningen ligger mellan kapital och arbete. Både socialismen och demokratin är fullt möjliga att förena med marknadsekonomi, så när som på ett enda avgörande undantag, nämligen den så kallade "arbetsmarknaden".
Kapitalismen existerar endast på villkoret att människornas arbete tillåts vara handelsvara. Detta villkor och denna arbetsmarknad består ytterst i ett slaveri som är oförenligt med just demokrati och en rad mänskliga rättigheter.
Därför främjar det vår demokrati att hävda arbetets ställning
Håller fullständigt med, demokratin är mycket viktigare än kapitalism