Kent Vilhelmsson: Arbetarpressen finns – men den växer inte ur styrelserummen
REPLIK - Tittar man på Bo Bernhardssons dagsanalys är det nästan som att tiden stått stilla sedan gravölet på Arbetets tryckeri för tjugotvå år sedan, skriver Kent Vilhelmsson.
“Ingen kommer berätta om klassamhället om inte arbetarrörelsen gör det. Det är dags att satsa på egna kraftfulla nyhetsmedier”, skriver Bo Bernhardsson i sin text i Rörelsen 6 februari.
Men utanför styrelserummen inom Socialdemokraterna och LO växer nya medier fram från gräsrötter.
A-pressens uppgång och fall är en väldokumenterad historia om med- och motgångar med ett väldigt sorgligt slut.
I sin bok Historien om Arbetet och den sista striden gräver Bernhardsson i historiearkiven, och passar förtjänstfullt också mellan raderna på att ge en del gliringar åt ansvariga för rörelsens ovilja att rädda det som var det socialdemokratiska partiets sista stora morgontidning.
När Axel Danielsson grundade Arbetet i Malmö 1887 fanns det redan sju borgerliga tidningar i staden. Det var uppenbart att den framväxande arbetarrörelsen måste bygga sina egna kanaler i en samtid där medierna kontrollerades av en fientlig sinnad borgerlighet.
Idag lever vi en verklighet där borgerliga tidningar nästan totalt dominerar medielandskapet, samtidigt som det råder en nybyggaranda bland en aldrig sinande skara av nya högerextrema nätpublikationer.
Den breda arbetarrörelsens ledande skikt av idag tycks dock sakna insikt om medieägandets betydelse för arbetarrörelsens förmåga att driva sin egen agenda. Därför är Bernhardssons bok en måste-läsning för att bättra på historiekunskaperna för alla inom den socialdemokratiska nomenklaturan.
I Skåne, där Sverigedemokraterna blev största parti i riksdagsvalet i tjugotvå av trettiotre kommuner sist det begav sig, hade nog mycket kunnat se annorlunda ut idag om Arbetet i Malmö hade räddats.
Slutar man att fundera på förvisso nog så spännande kontrahistoria och istället tittar på Bernhardssons dagsanalys, är det dock nästan som om tiden stått still sedan gravölet med Arbetets läsare i tryckeriet den där sensommarkvällen för tjugotvå år sedan.
Arbetarrörelsen satte den definitiva spiken i kistan för A-pressen när man sålde den sista rörelseägda tidningen, Värmlands Folkblad, till den lokala borgerliga konkurrenten för fem år sedan. Men samtidigt fortsätter de progressiva medierösterna att växa - alldeles oavsett oförmågan eller oviljan att satsa på desamma från socialdemokratins styrande skikt.
“Arbetet, Ny Tid och Stockholms-Tidningen måste uppfinnas igen”, skriver Bernhardsson. Men missar att nämna att det 2014 startades en gräsrotsfinansieringskampanj för att göra en rikstäckande, oberoende, socialistisk dagstidning till verklighet.
Dagens ETC blev den första nya dagstidningen som startats på 30 år i Sverige. Ledarsidan representerar ett brett urval av progressiva röster, och varje vecka når Dagens ETC fler människor än vad fackförbundspress och progressiva tankesmedjor förmår att nå – tillsammans.
Journalistiska granskningar når bortom de redan övertygade och tvingar borgerliga medier att förhålla sig till en annan berättelse om världen, på ett helt annat sätt än vad idédebatter, ledarsidor, tesdrivna rapporter eller opinionsmaterial förmår göra.
Visst behövs det fler medier som berättar om klassamhället. Men de tjugotvå år av oförmåga att skapa sådana som gått sedan Arbetet gick i graven visar att det inte finns tid att vänta på att de ska startas genom beslut fattade i LO-borgen eller på Sveavägen 68.
De måste byggas av gräsrötterna.
Kent Vilhelmsson är socialdemokrat och digital marknadschef på ETC.
Tidigare i debatten om arbetarpressen:
Create your profile
Only paid subscribers can comment on this post
Check your email
For your security, we need to re-authenticate you.
Click the link we sent to , or click here to sign in.