Klasskampen är linsen genom vilken vi kan förstå vår samtid
DEBATT Symbolpolitik ger ingen ny riktning för Sverige, skriver Janne Fröderberg.
Socialdemokratins kongress slog fast att Sverige behöver en ny riktning. Men en ny riktning kan aldrig skapas med symboler.
Identitetspolitik, kulturkrig och signalpolitik fyller rubrikerna – men de förändrar inte människors liv. När symbolpolitiken får styra är det alltid löntagarna som förlorar.
Klasskamp däremot: kampen för trygghet, jämlikhet och välfärd, är det som kan ge verklig förändring.
Politiken älskar symboler. En ny lag presenteras i direktsändning. En kulturstrid blåses upp som ödesfråga. En repressiv åtgärd lanseras som lösningen på brottsligheten.
Allt detta signalerar handlingskraft, men effekten är nästan alltid marginell.
En kvoterad styrelsepost förändrar inte lönen för undersköterskan. En debatt om skolans bokhyllor ger inte fler lärare i klassrummet. En visitationszon skapar inte en enda trygg fritidsgård.
Symbolpolitiken kan kännas stark i stunden men lämnar vardagen orörd.
Tre återvändsgränder leder till samma resultat:
Reaktivt i stället för proaktivt: politiken jagar mediedrev i stället för att bygga långsiktiga lösningar.
Fragmentering i stället för samling: symbolfrågor splittrar löntagarna i små intressefickor.
Illusionen av framsteg: rubriker ger känslan av seger, men villkoren är oförändrade.
Varje gång vi nöjer oss med symboliska vinster tappar vi riktning. Då öppnas dörren för högerns marknadstro och populismens syndabockar.
Många vill avfärda ordet klasskamp som föråldrat. Men klasskampen är inte en relik, den är linsen genom vilken vi kan förstå vår samtid.
Konflikten är tydlig: arbetets intressen står mot kapitalets. Löntagarna behöver högre löner, tryggare jobb och starkare välfärd. Kapitalet vill pressa kostnader och maximera avkastning.
När vi tappar det perspektivet reduceras orättvisor till isolerade problem. Men allt detta är uttryck för samma system, där kapitalet flyttar fram positionerna på löntagarnas bekostnad.
Klasskampen är mer än ett slagord. Den är en analysmodell som gör det möjligt att se hur olika problem hänger ihop: varför ojämlikhet föder otrygghet, varför arbetslivet pressas av kortsiktiga vinstkrav, varför välfärden urholkas när marknaden styr.
Utan klassperspektivet blir problemen isolerade företeelser. Med klassperspektivet ser vi att de alla är uttryck för samma grundläggande konflikt mellan arbete och kapital.
Klasskampen är också ett verktyg för förändring. När vårdbiträden kräver högre lön, när föräldrar kämpar för mindre klasser, när arbetare tar strid för fasta jobb i stället för timanställningar, då utövas klasskamp i praktiken.
Samtidigt är klasskampen en förutsättning för verklig demokrati. Ett samhälle där kapitalet har oinskränkt makt kan aldrig vara jämlikt, och aldrig riktigt fritt. Bara genom att balansera makten med starka löntagare och en välfärdsstat byggd på solidaritet kan friheten bli reell för alla, inte bara för de välbeställda.
Klasskampen är därmed inte bara en konfliktlinje, utan ett synsätt som förenar konkreta reformer med en större idé om jämlikhet. Den gör det möjligt att förstå samhället – och den gör det möjligt att förändra det.
Den nyliberala modellen har dominerat i decennier: marknaden ska lösa problemen, staten ska stå tillbaka, individen får klara sig själv. Resultatet känner vi: ökad ojämlikhet, urholkad välfärd, försvagade fackliga rättigheter.
Det är nyliberalismen som är vår tids verkliga fiende. Den är orsaken till att skolan förvandlats till en marknad, att vården styrs av vinstintressen och att tryggheten på arbetsmarknaden slagits sönder.
Nyliberalismen har förvandlat människor till kunder i stället för medborgare. Ska Sverige få en ny riktning måste vi bryta med den här ideologin, inte förvalta den i något ”mjukare” format.
Socialdemokratins kongress markerade att en ny riktning kräver något annat än gårdagens kompromisser. Den riktningen måste synas i både ord och handling. Vi kan inte nöja oss med rubriker – vi måste leverera politik som gör skillnad:
Resurser till skolan och fler lärare i klassrummen,
Fler vårdplatser och en vård som styrs av behov, inte av vinst,
Tryggare anställningar och starkare arbetsrätt,
En skattepolitik som fördelar rättvist och ger resurser till välfärden.
Det är detta som är demokratisk socialism, inte kosmetiska symboler, utan verkliga reformer som flyttar makt från kapital till arbete.
Om vi lämnar berättelsen tom fylls den snabbt av marknadsklyschor och högerpopulismens syndabockspolitik.
Socialdemokratin måste själv formulera den nya riktningen, med tre grundstenar:
Fokusera på klassintressen: löntagarnas gemensamma behov av trygghet och rättvisa.
Synliggör konflikten: arbete och kapital har motsatta intressen, och det måste sägas öppet.
Bygg kollektiv makt: organisering och solidaritet är lösningen, inte individens ensamhet.
Vi går in i ett avgörande valår. Då räcker det inte att tala om en ny riktning, den måste bli verklighet.
Identitetspolitik, kulturkrig och signalpolitik kan vinna rubriker för dagen, men de vinner inte framtiden.
Antingen fortsätter vi på nyliberalismens väg, där symbolpolitik ersätter verkliga reformer. Eller så vågar vi välja klasskampens väg och med den en ny riktning som bygger trygghet, välfärd och jämlikhet.
Men det kräver att vi inte viker av när motvinden blåser. Socialdemokratin måste styra rätt, hålla i och hålla ut. Först då blir den nya riktningen mer än ord, först då kan vi ge Sverige en framtid värd namnet.
Janne Fröderberg är socialdemokrat i Linköping.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Skönt att slippa känna sig ensam. Metoden som bär framåt är historiematerialistisk med klassanalys och klassmedvetande. Vår framtid hänger på vår förmåga att stärka arbetets ställning tillsammans med alla kamrater ute på arbetsplatserna. Alltför sällan hör man en politisk debatt bryta ut med att att någon pratar om sitt jobb. Vilket jag tänker skulle kunna vara en konkret väg framåt. Den fackliga rörelsen har faktiskt en längre historia än vår politiska gren.
En reflektion.
Det är inte nyliberalismen som är vår motståndare. Det är de människor som använder nyliberalismen som verktyg för att främja sina intressen, kapitalackumulation och kapitalkoncentration, som är våra motståndare. Skickligt har de lyckats få sina intressen att framstå som det allmännas bästa. ISK, pensionsfonder, aktiefonder och andra former att skapa mikroförmögenheter är kraftfull propaganda för de superrika att få sympati för sin sak.
Här behöver vi en socialdemokrati med förmåga att skilja på äpplen och päron.