Kristerssons tyska ryggdunkar var ingenting värt
DEBATT Friedrich Merz pratar mycket men får alldeles för lite gjort, skriver Robert Björkenwall.
I maj fick Moderaternas valkonvent besök av Tysklands förbundskansler Friedrich Merz. Han var i Sverige för att stötta Ulf Kristersson inför kommande riksdagsval.
En impopulär tysk regeringschef försökte – med föga framgång – med sitt ryggdunkande ge en annan impopulär kollega lite råg i ryggen.
Men två opinionsförlorare i par är knappast ett vinnarrecept. Särskilt som Merz nödgas se hur hans kristdemokratiska CDU förlorar ytterligare i opinionen. Nu ligger de tvåa efter högerpopulistiska AfD inför höstens viktiga delstatsval. Något som varit på gång länge.
Det är lite samma trend som Ulf Kristerssons moderater upplevt. Sveriges gamla högerparti är stadigt förankrade som tvåa efter Sverigedemokraterna i Tidögänget.
I Tyskland växer missnöjet med en regering som, trots alla löften, inte förmått få fart på tysk ekonomi. Tvärtom blir BNP-tillväxten nära nog noll i år och sannolikt lika uselt svag nästa år. Precis som den var 2024 och 2025.
Så inte undra på att det tyska väljarmissnöjet är ihållande stort och växande för Merz och hans regering.
Mycket beror på att man ännu inte heller lyckats få fart på uppgraderingen av sin infrastruktur: elnät, järnväg och digitala nät är undermåliga.
Jag upplevde lite av detta själv när jag nyligen reste runt på den tyska järnvägen i östra Tyskland. Varken ICE-tåg (snabbtåg) eller deras lokal- och regiontåg funkade prickfritt. De var återkommande sena, vilket gjorde att man ofta missade anslutningar och hade sen ankomst till olika slutmål.
Precis som hos oss i Sverige är en grundorsak otillräckliga investeringar och ett eftersläpande underhållsberg som inte åtgärdats i tid.
Samma sak gäller den helt otillräckliga överföringskapaciteten på det tyska elnätet från norr till söder. Något som dock nu, äntligen, ska börja åtgärdas.
Detta med hjälp av en jätteorder på 147 miljarder kronor som Hitachi (tidigare Asea) i Ludvika, som är världsledande på området kraftöverföring, nyligen fått. Något som lett till 2 000 nya jobb där.
Men tyvärr är det en av alltför få nödvändiga infrastrukturinvesteringar som Merz koalitionsregering med socialdemokratiska SPD genomför.
Den saggiga digitala infrastrukturen är exempelvis inte alls i nivå alls med en modern industrinations kravbild. Och det vet tyskarna!
Upprustningen går för långsamt. Leveranserna är för låga av regeringens alla utlovade investeringar för att få bättre fart på den tyska ekonomin. Och det visar tyska väljare med allt mera högljutt missnöje.
Friedrich Merz pratar mycket men har fått alldeles för lite gjort. Som en tysk man sa när vi gick runt i det dynamiskt växande Leipzig i delstaten Sachsen:
– Just det missnöjet kommer att visa sig i de olika delstats- och kommunvalen i höst. Precis som det redan så gjort i flera delstatsval i västra Tyskland nu i vår.
Men just nu har Tyskland inte råd med en regeringskris. Partierna nödgas nog hålla ihop sin regering, trots troliga nya valbakslag.
Friedrich Merz kompis Ulf Kristersson lär däremot mest troligt tvingas flytta ut från både Sagerska huset och Harpsund efter 13 september.
Och SD-Åkesson får fortsätta drömma om sin hett åstundade statsrådspost.
Robert Björkenwall är frilansjournalist och utredare.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Robert, kort och koncist. Det är precis början av 1930 talet då den socialdemokratiska regeringen ansåg sig hindrad att investera för det skulle leda till inflation, skäcken sedan 10 år tidigare i Tyskland. Scholz kastade ut liberala partiet men fick ändå inte fart p.g.a. den IDIOTISKA grundlag Tyskland ännu har, som hindrar vettig makro politik. Visserligen har Merz/Scholz regeringen rundat lagen och investerar men som du skriver. Man har nu mer än i ett årtionde faktiskt i 40 år strävat efter samma penningpolitik som man förde på 1920 talet, man hade inte råd. Belgien har i dag samma sorts regering, även om EU faktiskt rekommenderar lite finanspolitik, men samtidigt hojtar om statsskulden. MEN investerar man så sätter man fart på ekonomin och statsinkomsterna ökar och därmed minskar skatteskulden. Det var var Keynes försökte övertyga Böhner om i juli 1932, men fick gråtande resa hem till England. SÅ GICK DET SOM DET GICK.
Fast minst lika mycket orsak är väl de korkade sanktionerna mot Ryssland som inte drabbar Ryssland särskilt hårt (de säljer till Kina och Indien istället) men väl de europeiska länder som har hittat på dem. Energipriserna är nu så höga att företag flyttar ut av den anledningen.
Det är väl sånt som kallas skjuta sig i foten.