Det värsta jag har varit med om i mitt liv var när mina två barn sköts. Min yngsta, Robin, föll död till marken och Alejandro blev förlamad från nacken och nedåt.

Detta var det värsta, men det kanske mest surrealistiska var att se mig själv i en teaterpjäs om det.

Innan jag såg den var jag skeptisk. Hur kan man göra en pjäs som också kan respektera våra, vi anhörigas, historier? Hur klarar man av att göra den i takt med verkligheten? 

När jag hör ordet teater tänker jag på Shakespeare, det är en annan tid och verklighet. Samtidigt var jag spänd och förväntansfull, också med tanke på att frågan om dödsskjutningarna är så stor. Det handlar inte bara om mig. Det handlar om så många andra mammor, familjer, vänner. 

Jag har förlåtit mördaren som sköt mina barn. Inte för hans skull, utan för min egen skull.

Så en kväll sitter jag på teatern och väntar på att ridån ska upp. Just där och då vet jag inte hur jag ska känna. Så jag känner allt, rädsla, oro, nervositet, förväntan och spänning. 

Mammorna inleds med att skådespelarna kommer ut i morgonrockar med varsin bok i handen och läser ett stycke utifrån boken som pjäsen bygger på. 

Detta är första gången som jag får uppleva min egen berättelse inom kulturlivet och att våra livsöden tagits på allvar. 

I den politiska debatten upplever jag en kyla, avhumanisering och ojämlikhet. En känsla av att våra liv i eftersatta områden är inte lika mycket värda. Det finns ett starkt “vi och dom”. Var tog empati och kärleken vägen?

Både min rollfigur och jag säger som ett mantra genom hela pjäsen/livet att vi måste få tillbaka kärleken till orten, bekämpa hat med kärlek och att jag har förlåtit mördaren som sköt mina barn. Inte för hans skull, utan för min egen skull. När jag ser detta vet jag inte om jag sitter i en stol eller står på scen.

Pjäsen Mammorna är, för att uttrycka det på Rinkebysvenska, helt briljant. Gå och se den. Detta är första steget mot att återhumanisera både offer, anhöriga och förövare. 

Jag känner en stor tacksamhet till Alexandra Pascalidou som skrev boken Mammorna. Jag tycker också att det är så värdefullt att Sunil Munshi valde att gå vidare och regissera pjäsen med samma namn. 

Hon som spelar mig heter Gloria Tapia och gestaltar mitt liv nästan lika bra som jag själv. Lo Kauppi tolkar Marita klockrent - med inlevelse och med en oerhört fin känsla. Maria Salah och Chatarina Larsson fick in deras mammors smärta och sorg väldigt kraftfullt och väl. 

Vår sorg och smärta men framförallt kamp fångas väldigt väl i Mammorna. Pjäsen handlar om alla sörjande och kämpande mammor. 

Mammorna är ett steg mot återhumanisering men också ett bra kliv för en debatt om jämlika livsvillkor. Jag känner att Robin, Marley och alla barn lever vidare inom oss. 

Carolina Sinisalo är en av de mammor pjäsen skildrar. Hon är också socialdemokrat, bosatt i Rinkeby och en av Järvas eldsjälar.

“Mammorna” turnerar landet runt med Riksteatern. Här kan du se var pjäsen sätts upp.

Share