Kuvade går vi mot undergången
DEBATT Det är inte så svårt att förstå varför facket försvagas, skriver Kalle Fors.
Ombudsmannen satt på lunchrasten och funderade på varför facket försvagas.
Han hade nyss haft ett samtal med en medlem som valt att lämna facket. Hon hade blivit kallad “n*g*rh*r*” av chefen för att hon sagt ifrån när hon blev instruerad att utföra farliga arbetsuppgifter.
Ombudsmannen tyckte visserligen att det var dåligt av chefen att säga så. Men det var inte bra att protestera. Det skulle skada det samförstånd med företaget som var viktigt för att skapa bra fysisk och psykosocial arbetsmiljö.
Ombudsmannen hade veckan innan haft ett samtal med en medlem som hade visstid men ville ha anställning tillsvidare, så kallad “fast” anställning. Han hade uppmanat medlemmen att hålla låg profil genom hela anställningen.
Medlemmen hade då frågat varför folk ska betala hans lön om det enda rådet är att låta sig förnedras vid behov istället för att få hjälp. Medlemmen hade frågat frågat om det fackliga löftet bara gällde i högtidliga tal eller på riktigt:
“Vi lovar varandra att aldrig sälja vår arbetskraft till lägre pris eller sämre villkor än vad vi gemensamt kommit överens om. Vi gör det i den djupa insikten att om vi alla håller löftet måste arbetsköparen betala.”
Han fortsatte med att fråga ombudsmannen om han inte förstod att fackliga funktionärer hjälper företagen att bryta mot fackliga avtal genom att aldrig ställa upp för otryggt anställda.
Det hade ombudsmannen inget svar på.
Det fanns också flera personer som hade anställning men inte var medlemmar. De hade inte ens fått frågan om att bli medlemmar. Flera av dem fanns på arbetsplatser med facklig expedition.
Utöver dem fanns många arbetslösa i det Sverige som en gång haft full sysselsättning. Men fackliga nationella ledare hade sedan länge slutat att på allvar kräva en politik för full sysselsättning.
På andra expeditioner satt andra ombudsmän och meddelade att det finns inget vi kan göra när medlemmen sa att de blivit uppsagd från en anställning på prov när de tagit på sig fackligt uppdrag.
I högtidliga tal nämns rätten att organisera sig som en demokratisk hörnsten. Demokratin kan inte vara särskilt viktig i så fall.
Anställning på prov är en rättslös form av anställning. Den hade fackliga ledare accepterat i årtionden.
Långt bortom vanliga medlemmars vardag träffar nationella fackliga ledare motparter i näringslivet för att förhandla bort ännu fler rättigheter.
Det görs i ett land där förutsättningarna för facket är mycket bättre än på 1800-talet då de bildades.
Vad tror du själv om varför facket försvagas?
Kalle Fors är aktiv i Socialdemokratiska Arbetarepartiet.
Tidigare i Rörelsen:
[Små bildlänkar till 2-3 tidigare texter]
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Tack och lov finns det fortfarande ombudsmän som bryr sig och följer lagar och avtal och tar striderna. Men tyvärr finns det också den bekväma typen som borde återgå till det arbete hen hade före den fackliga karriären.
Att stärka arbetets ställning kräver ett grundläggande systemskifte, så att kapitalet inte diktatorisk förblir vid sin makt. I en sådan nyordning kommer rollerna att förändras; de anställdas roll individuellt och som fackligt samverkande, men också ägarnas roll och alla människors roll i deras egenskap av medborgare. I min blygsamma mening beror fackets underläge på att fackets ledare duckar för frågan hur en sådan förändring i praktiken ska se ut. Hur ska det det se ut när de anställda kan stoppa en industrinedläggning; när de kan tvinga fram ökad bemanning, stoppa utdelningar och säga nej till destruktiv produktion och förnedrande verksamhet? Vilken roll ska facket ha i en sådan verklighet? Hur tar vi oss dit? Och hur utvärderar vi nådda delmål?
En sådan facklig agenda önskar jag mig i julklapp!