Valrörelsen är över och ännu har vi inget valresultat. Ändå är antiklimaxen ett faktum. För trots att Socialdemokraterna gör ett riktigt bra val är det ett annat parti som är de största vinnarna.

Sverigedemokraterna blir landets näst största parti med över 20 procent av väljarna.

Men man kan inte förstå hur vi hamnade här utan att se hur allt gick fel när vi förvandlade identitetspolitik från något positivt till det värsta tänkbara.

Något har hänt under det senaste decenniet. I dag vill inget parti från höger till vänster förknippas med identitetspolitik. Det har blivit ett fult ord, en förolämpning man slänger mot varandra för att förlöjliga och förringa.

Samtidigt finns identitetspolitiken närvarande som aldrig förr bland politiker, för att avgöra vilka nationaliteter som ska bo i vilken förort eller vem som ska utvisas. Och detta trots att begreppet som sådant sopats under mattan i all politisk debatt.

Sedan svensk politisk vänster och mitten började gå med på en mer nationalistisk och auktoritär världsbild och lämna identitetspolitiken, har den svenska extremhögern gått framåt enormt. I valet 2014 fick Sverigedemokraterna 13 procent av väljarstödet. I opinionsmätningar ser de ut att nästan ha fördubblats sedan dess.

Begreppet identitetspolitik användes för första gången 1977 av Combahee River Collective, en grupp afroamerikanska lesbiska feminister. Deras argument var enkla, om än obekväma för de vita män som dominerade vänsterpolitiken på den tiden. De sa “vi känner till våra egna erfarenheter bättre än någon annan”, och ”om vänstern vill förändra världen för våra vägnar också måste den inkludera oss och våra perspektiv. Vi kommer att organisera för att se till att det händer”.

Det är kopplat till de mänskliga rättigheterna som begreppet måste förstås. Rättigheterna som världssamfundet tog fram efter att man bestämde att aldrig mer skulle andra världskrigets fasor drabba grupper baserat på att de hade ett lägre värde. Rättigheterna som hela vår demokrati och rättsstat bygger på.

Och faktum är att identitetspolitik står för något väldigt grundläggande.

Det innebär att samhällets utmaningar, såsom integration och att minska brottsligheten, aldrig kan åtgärdas om beslutsfattarna bara utgår ifrån vad de tror är bäst för de som är främst berörda. I stället behöver dessa grupper inkluderas och sättas i centrum i processen.

Det här handlar inte ens om separatism, att grupper ska hållas isär, vilket många tror. Allt handlar i själva verket om att bygga koalitioner.

“De insisterade på att arbetarna själva behövde leda reformarbetet, och att det var deras erfarenheter som skulle utgöra underlag till politiken.“

Nya begrepp har tillkommit sedan 1970-talet som erbjuder nytänkande idéer om hur man bygger en vänster för alla. Intersektionalitet har till exempel berikat vår förståelse för hur människor upplever ojämlikheter och förtryck.

För det visar sig att människor är mer än en sak. Ingen är bara en arbetare, en kvinna, en afrosvensk eller en HBTQ-person. Vi människor är komplicerade och var och en av dessa delar av vår identitet formar våra sociala liv.

Att låta människor få vara hela sin person är vad identitetspolitik handlar om.

Saken är att utan identitetspolitik skulle det inte finnas någon demokrati. Ingen liberalistisk eller konservativ rörelse skulle ha vuxit fram. Ingen arbetarrörelse.

Vi måste komma ihåg detta, för det var arbetarrörelsen som tidigt enades och förkastade idén att liberala politiker skulle lösa de utmaningar som arbetarklassen står inför.

De insisterade på att arbetarna själva behövde leda reformarbetet, och att det var deras erfarenheter som skulle utgöra underlag till politiken. Och så byggdes ett politiskt parti, fackföreningar, ABF och ett stort nätverk av organisationer för att ge arbetarna möjlighet att organisera sig och kämpa för sina intressen.

Men trots identitetspolitikens centrala ställning i arbetarrörelsen är den numera alltså avvisad som begrepp. Något som egentligen är märkligt. För precis som den historiska (och pågående) konflikten mellan klass och kön, uppstår ständigt nya sådana konflikter när etnicitet, sexualitet eller helt nya identiteter dyker upp i takt med att samhället utvecklas.

Och det här är helt naturligt, det är hälsosamt. Därför undrar vi: Vad är folk så rädda för när identitetspolitiken diskuteras? Borde vi inte vara mer rädda för extremhögerns framfart, som vinner mark på grund av vår rädsla för samma identitetspolitik?

Detta är särskilt allvarligt eftersom rädslan för identitetspolitikens inbillade hot har fört oss ända hit, till ett förändrat samhällsklimat där nationalism, stängda gränser, hårdare straff och tuffa åtgärder är det enda som gäller.

Ett samhällsklimat där vi inte ska “dalta” med ungdomskriminella, med “bidragstagare” eller med dem som flytt till Sverige.

För i avsaknad av progressiva som pratar om och lyssnar på människor om varför deras identitet är viktig för dem, och även varför identitetspolitiken är viktig för att förstå hur de behandlas av samhället, dominerar högern i fråga efter fråga.

Extremhögern har en enkel teori som utgår ifrån att det finns skillnader mellan människor. Det är en rasistisk teori. En främlingsfientlig teori. En nationalistisk teori.

Ju mer någon skiljer ut sig från traditionella könsroller eller Jimmie Åkesons idéer om “västerländska värderingar”, desto mer utgör de ett hot. Mångfald, menar de, är lika med svaghet.

“Hur viktiga är principerna om solidaritet och jämlikhet egentligen? Ingen vet. Om något är identitetspolitik så är det när politiker pratar om kvoter av nationaliteter i förorterna.”

Det sorgliga är inte bara hur snabbt Sveriges politiska vänster och mitten har gett upp identitetspolitiken när extremhögern började växa. Det värsta är att det till följd av detta inte finns någon som helst struktur för att stå emot tillbakagången när det gäller internationellt och nationellt antagna fri- och rättigheter.

Det är så vi kan förstå hur Liberalerna kan förråda sina liberala rötter och populistiska kroka arm med sina historiska antagonister. Det är så Socialdemokraterna kan förespråka minskad invandring eller påstå att det är den etniska sammansättningen av ett samhälle som är ett problem, snarare än dess tillgång till politisk makt och ekonomiska möjligheter.

Hur viktiga är principerna om solidaritet och jämlikhet egentligen? Ingen vet. Om något är identitetspolitik så är det när politiker pratar om kvoter av nationaliteter i förorterna.

Människors identiteter och intressen är inget vi har slutat med när politik formas, även om det inte längre kallas för identitetspolitik. Ändå måste vi börja prata om de begreppen igen – våga prata om minoriteter, identiteter och rättigheter – om vi vill återgå till ett sammanhållet samhälle där människor inte värderas olika och där demokrati får råda.

Tomrummet som skapats av vår tystnad har fyllts, och inte bara av våra traditionella motståndare till höger. Nyans, ett parti som organiserar sig utifrån minoritetsväljares perspektiv, har i valet gjort framsteg i vänsterfästen som absolut inte borde överraska någon.

Hur vi reagerar under de kommande månaderna och åren kommer att avgöra om detta blir ytterligare en permanent splittring i vår väljarbas eller en varning om att vi behöver korrigera vår riktning.

Det handlar om hänsyn och respekt. Och det handlar om vad vi vill med vår framtid.

Nu behövs en rejäl analys av läget. Vi behöver samla krafter och ta nya tag.

Organisera oss, inte sörja.

När vi kavlar upp ärmarna och går vidare efter valet, då är det kampen mot rasismen, högerpopulism och mot klassjämlikheter som vi fortsätter att ta.

Och detta gör vi tillsammans.

Daraka Larimore Hall är politisk aktivist och organisationskonsult med bas i Kalifornien. Han driver podden “Talking Strategy, Making History”.

Lina Stenberg är skribent. Hon har tidigare varit ledarskribent för Aftonbladet och Arbetet och är författare till “Feminism på riktigt” (2022).