Liberalerna har förlorat sitt existensberättigande
DEBATT När idéerna överges för makten försvinner väljarna, skriver Kent Vallén.
Liberalernas ras är inte en tillfällig opinionssvacka, utan kulmen på en lång utveckling där partiets idégrund stegvis urholkats i regeringssamarbetet.
Liberalerna noteras för 1,4 procent i Indikator Opinions senaste mätning för Ekot. Det är den lägsta nivå som någonsin uppmätts för ett etablerat riksdagsparti.
Förklaringar om världsläge och ledarskifte räcker inte. Raset speglar en djupare politisk kris, där makten prioriterats framför idéerna – och där ett parti som en gång byggde på rörelse och värderingar nu saknar tydlig förankring hos väljarna.
Liberalernas kollaps i opinionen kan inte reduceras till ett kommunikationsproblem. Det handlar inte i första hand om synlighet eller tajming, utan om politisk riktning.
Under flera år har partiet steg för steg lämnat sin socialliberala grund och i stället anpassat sig till ett högerblock där Moderaterna sätter den ekonomiska politiken och Sverigedemokraterna driver värderings- och demokratifrågorna.
I denna process har Liberalerna förlorat sin självständighet. När ett parti upphör att konsekvent försvara jämlikhet, demokratiska principer och social sammanhållning, och i stället reduceras till ett stödparti i ett regeringsprojekt utan egen idébärande kraft, urholkas också dess existensberättigande.
Det är denna utveckling som nu återspeglas i opinionssiffrorna.
Att även Kristdemokraterna ligger under riksdagsspärren, på 3,9 procent, förstärker bilden. Två av fyra regeringspartier saknar i nuläget tillräckligt folkligt stöd för att ens ta plats i riksdagen. Det är ett ovanligt svagt parlamentariskt läge och ett tydligt tecken på att Tidöprojektet saknar bred samhällelig förankring.
Samtidigt ligger Socialdemokraterna stabilt på 35,4 procent, och Centerpartiet har återtagit sin plats över riksdagsspärren. Missnöjet med regeringen tar sig därmed inte uttryck i politisk uppgivenhet, utan i en förskjutning bort från högerblocket.
Väljarna överger inte politiken – de överger ett politiskt projekt som upplevs sakna riktning och innehåll.
Liberalernas sammanbrott bör därför inte ses som ett isolerat partis misslyckande. Det är en konsekvens av en bredare utveckling där makt har satts före idé, och där rörelseförankring ersatts av taktiska kompromisser.
För den som vill bygga långsiktig politisk förändring är lärdomen tydlig: utan idé, ingen rörelse – och utan rörelse, inget varaktigt folkligt stöd.
Kent Vallén är vice ordförande och medlemsansvarig i Tybble Sörby socialdemokratiska förening i Örebro.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Tyvärr gäller Valle'ns beskrivning av liberalernas "utförsåkning" delvis också socialdemokraterns. Det håller inte i längden att bygga sitt väljarstöd på förtroende för partiledaren (som nu passerats av Jimmie i förtroendebarometern)
"... där makt har satts före idé, och där rörelseförankring ersatts av taktiska kompromisser." Det är inte bara L som trillat i den fällan - samtliga partier hör hemma under den här beskrivningen. Väljarna anger detta som skäl till varför de inte vill engagera sig i de olika partierna - de litar inte längre på våra politiker - det är för mycket tjäbbel (taktik), egennytta (korruption) och lögner (makt).