Det är april 2022 och de många små, spridda gnistorna blir till en flammande låga.

Runtom i landet hotar en dansk-svensk högerextremist, känd för provokationer mot danska invandrare, att bränna koranen.

Och siktet är inställt på bostadsområden där gnistor redan pyr. Där arbetslösheten är hög, skolresultaten låga och uppgivenheten stor.

Det är maj 1931 och lågan är redan tänd. I Ådalen har gnistorna funnits där i flera år. Fattiga arbetare har redan fått finna sig i färre jobb, sänkta löner och höjda hyror.

Lågan flammade upp efter att en facklig kamp förlorats. Efter att arbetsgivaren ignorerat fackets krav och tagit in strejkbrytare. Allt påhejat av SAF - dåvarande Svenskt Näringsliv.

När frustrationsgapet är stort går det snabbt för gnistorna att bli till eldar. När människor känner i kroppen hur samhället inte erbjuder dem samma möjligheter som ges till andra.

Något händer när segregationen förklaras vara den segregerades eget fel. När samhället inte erkänner det omöjliga i att mot alla odds få jobb, att kunna erbjuda barnen trygghet. Lägger all skuld på den som misslyckas.

Och när den som sedan vågar klaga, som påvisar diskriminering och rasism, ignoreras. Hånas.

Den april 2022 ställde en svensk partiledare två frågor i radio, indignerat, upprört.

”Varför sköt polisen inte skarpt?”

”Varför har vi inte minst 100 skadade islamister?”

Det stod bara tjugotvå dagar mellan Ebba Buschs frågor om att skjuta skarpt och årsdagen av skotten i Ådalen. Tre veckor och en dag.

Minnesdagen av den 14 maj 1931, när frustrationen brann. När tusentals gick i demonstrationståget i Ådalen i riktning mot Lunde. Tusentals som krävde att strejkbrytarna skulle bort. Att äntligen få rimliga löner.

Myndigheterna skrämdes av den stora massan. Militär kallades in. Och militären, de sköt skarpt.

Fem personer dog. Fem personer skadades.

Om det inte hade varit för trumpetaren Tore Andersson hade sannolikt fler mist livet den dagen. Andersson som hade lärt sig den militära signalen för eldupphör, som förstod att det inte var vinden som blåste av hatten på orkesterkamraten i ledet, som fick åskådaren Eira Söderberg att segna ihop.

Tore Andersson fick militären att avbryta skjutandet.

Ebba Buschs uttalanden har fått hård kritik, men har också backats upp. Men vad hennes ord och det breda stödet från högern gör med de redan utestängda, frustrerade, det har ingen frågat efter.

Hur glöden får nytt syre, hur rädslan i förorterna ökar för vad som kan bli verklighet nästa gång om skotten tillåts bli skarpa, det lämnas därhän.

Men hur kan det ens vara möjligt att en svensk partiledare förordar något som ju aldrig skulle ske igen. Den blodigaste dagen i modern svensk historia skulle ju inte upprepas.

För vi sa aldrig mer. Aldrig mer skulle orättvisor få drabba så hårt. Aldrig mer skulle protester mot samhällets orättvisor mötas med blodigt våld, med skarpa skott.

Svenska politiker får aldrig får mer göra samhällets olycksbarn till monster.

Lina Stenberg är författare, aktiv i S-kvinnor och arbetar för IF Metall.