Lisa Carlsson: Carina hade inte råd att lämna honom
FEMINISTISK TAKEOVER Bland mascaror, blåmärken och statistik.
Under dagarna kring internationella kvinnodagen gör Rörelsen och Jämställdhetsinstitutet en gemensam satsning på feministiska reformer och hur vi bygger ett jämställt samhälle. Läs, gilla, dela och mobilisera för en feministisk framtid!
På förra stadsdelsnämndsmötet i Hässelby-Vällingby i Stockholm stod verksamhetsberättelsen för 2024 på dagordningen. I den kan man bland annat läsa att våld i nära relationer har ökat.
Kritiken från oppositionen kom snabbt; hur kunde det här komma sig, och hur ska siffrorna sänkas?
Mitt enkla svar som ordförande är att jag inte har något problem med en höjd siffra, när det är en mätning på hur många som söker sig till Teamet mot våld i nära relationer för att få hjälp.
En siffra som tidigare var låg har nu ökat, och det vittnar om att något som länge har varit tabu att prata om nu mäts. Därför att människor söker hjälp.
Det, och att heltid som norm nu ska råda i staden, är två viktiga steg framåt.
Och mitt i den här diskussionen under stadsdelsnämnden såg jag plötsligt Carina framför mig. Och jag tänkte på de trubbiga orden; våld i nära relation.
Carina var en stor del av min uppväxt, är nära vän med min mamma och numera pensionär. Hon var en snygg kvinna med stort intresse för mode och glittrande smycken, och hade ett stort hår uppsatt i en medveten slarvig knut. Hon hade alltid mascara, rouge och läppstift och gick gärna i höga klackar.
Carina hade en kaxig natur, tog lätt plats och älskade att diskutera och vara bland folk. Det var lätt att tycka om henne och omöjlig att missa när hon klev in i ett rum.
Carina levde tillsammans med sin man och deras små barn i ett litet välskött hus inte långt från oss. Båda två hade jobb och hennes mans lön kompenserade Carinas mycket lägre lön. Det var ofta bjudningar hemma hos dem och utåt sett var det den perfekta familjen.
Två väluppfostrade barn som lekte som andra barn, drömde om att bli vuxna. Och som tidigt lärde sig att inte prata om hur det var hemma när ingen såg.
Carina var ofta hemma hos oss. Hon ringde bara på dörrklockan, klev in och ropade “hallå”. Mamma satte fram kaffekoppar på köksbordet och så följde alla möjliga olika samtal, så där som det gör när man är en del av varandras vardag. Och jag älskade att vara med i köket och lyssna på vad de hade att säga.
Men det fanns gånger när Carina kom in i köket och inte tog av sig solglasögonen, och mamma bad mig lämna dem ifred en stund. Då satte jag mig alltid i trappan, för där syntes man inte, men jag kunde höra varje ord.
Anledningarna till slag och misshandel var många. Sagt fel sak, sagt rätt sak men med fel ton, han är stressad, jag var sen med maten, jag glömde handla en grej, pengarna tog slut för snabbt den här månaden, barnen tjatade, jag kom hem sent, jag hade tvättat fel skjorta. Det var mitt fel, han menar det egentligen inte.
Carina kunde stänga en dörr utan att det hördes, hon kunde gå ljudlöst över ett golv och hon var ständigt uppmärksam på minsta lilla som eventuellt skulle kunna gå fel. Hon städade nästan jämt hemma, tvättade och bäddade rent, skötte om barnen och lagade mat, åkte och handlade och piffade till kuddarna i soffan. Filten hängde alltid på samma ställe över soffkanten.
Ändå fanns det nästan alltid något som gav henne en blåtira, blå armar och ben, sprucken läpp, näsblod och svullnader. Det sminkades över och kläddes bort och doldes av ett stort leende som direkt gav all uppmärksamhet till dig.
Ord som att hon var ful och värdelös, korkad, luktade illa och andra ord vars enda uppgift var att knäcka hennes självkänsla och diverse hot var vardag för Carina. Att torka bort blodfläckar från element, väggar, dörrar och möbler var en annan del.
”Varför lämnade hon inte?”, är kanske den vanligaste frågan en kvinna som Carina får.
Därför att hon inte hade råd att lämna honom. För att hon var rädd och trött. För att hon inte visste om hon skulle klara en vardag ensam med två barn. För att det saknas bostäder att kunna flytta in i om du vill bo kvar i Stockholm.
För att i hennes familj skiljde man sig inte, man höll ihop familjen. För att hon tyckte synd om honom och för att han lovade att varje gång var den sista. För att hon var en kvinna som inte gav upp.
Den missriktade skulden och skammen att bli slagen. Han var en bra pappa, trots allt. Jag kan fortsätta en stund till med olika anledningar.
Det är bland annat det här vi kallar för våld i nära relation, en tröttsam spiral av en tydlig fasad, djup rädsla och en för svag ekonomi.
Efter många år tog hon ändå tonårsbarnen och flyttade in i en lägenhet. Hon tog alla extra timmar som fanns och efter något år började hon studera på distans, kvällar och helger.
Efter några år av att ligga vaken på nätterna och räkna hur pengarna skulle räcka fick hon till slut ett heltidsjobb, och det blev lite lättare att andas. Jag minns än i dag när hon satt vid köksbordet och sa; nu rinner inte mascaran längre och det är skönt att komma hem.
Det saknas medvetna politiska reformer som möjliggör att kvinnor har råd att lämna en farlig relation.
Det krävs fler heltider med en arbetstid som möjliggör familjeliv och det krävs löner som man kan leva på – även när man är kvinna.
Kanske borde det införas en jämställdhetsbonus som delas ut lite då och då och till alla som går i pension och som har jobbat ett helt yrkesliv med en alldeles för låg lön och som dessutom har arbetat i hemmet – ständigt och obetalt. Som en kompensation och ett tack till kvinnan som har jobbat extra timmar inom vården och samtidigt tagit hand om våra sjuka och äldre, som har haft hand om barn i behov av särskilt stöd i våra förskolor och fritidsklubbar men inte fått en skälig lön för det.
Men tacket borde egentligen komma i slutet av varje månad. Det som kommer nu är snålt.
Att vara kvinna betyder större fattigdom och det fattar väl vem som helst att det är orimligt. Vi behöver ekonomiska reformer så kvinnor har råd att leva i Sverige – även utan slag, hot och en krossad självkänsla.
I väntan på detta fortsätter Teamet mot våld i nära relationer att jobba i Hässelby-Vällingby och i Stockholm stad, och heltid som norm breder ut sig.
Statistiken som oppositionen klagade på visar att ett tabu börjar brytas.
Nu behövs det en hållbar ekonomi – även för kvinnor.
Lisa Carlsson är socialdemokratisk ordförande för stadsdelsnämnden i Hässelby-Vällingby i Stockholms stad.
Jämställdhetsinstitutet granskar svensk jämställdhet. Anmäl dig till Jämställdhetsinstitutets nyhetsbrev genom att klicka här.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Tack för viktig text. Gäller även psykisk våld i nära relation.🌹