Löntagarfonderna hade kunnat göra ekonomin demokratisk
HISTORIA Rudolf Meidner är ett bortglömt geni, skriver Mike Enocksson.
Den här hösten är det 50 år sedan Rudolf Meidner publicerade sitt förslag om löntagarfonder. Det mest radikala förslag som svensk arbetarrörelse producerat i modern tid. Och i och med det, även det mest kontroversiella.
Inom rörelsen betraktade vissa Meidners löntagarfonder som ett hot mot funktionssocialismens principer. Det vill säga den doktrin som präglat svensk socialdemokrati sedan 1920-talet, baserad på Nils Karlebys skrift Socialismen inför verkligheten.
Där drev Karleby linjen om att det privata kapitalägandet inte ska övergå till arbetarna, utan att det istället ska regleras av politiken. ”Kvasi-socialism” skulle man kunna kalla det.
En av de största motståndarna till löntagarfonderna inom arbetarrörelsen var Kjell-Olof Feldt.
Inte för inte satt han med i den arbetsgrupp mellan LO och S som skulle hitta en gemensam linje kring fondförslaget. En linje som dock aldrig omsattes till praktisk politik.
1984 genomförde den socialdemokratiska regeringen, med Feldt som finansminister, de så kallade löntagarfonderna. Men de var något helt annat än vad Meidner tagit fram, och var i princip bara en avancerad pensionsfond.
Fonderna hade bara namnet gemensamt med ursprungsförslaget.
Men vad var då Meidners förslag? Jag lyckades från ett brittiskt antikvariat få tag i en engelsk version av skriften Löntagarfonder från 1975.
När jag läste den blev det uppenbart hur genomtänkt förslaget var och vilken briljant hjärna Meidner hade. Kanske den mest geniala person svensk arbetarrörelse haft.
Här tacklar Meidner frågor kring hur man ska hantera multinationella företag, hur man ska förhindra en centralisering av fonderna, vilka företagsstorlekar som ska omfattas och hur kapitalet ska kunna användas och inte.
En särskilt intressant del är hur han för ett resonemang om hur kapitalet i fonderna skulle kunna användas för att stärka lokalsamhällena där ett företags arbetare bor.
Särskilt intresserad är Meidner av hur det kan användas till att verka för kulturella insatser, och hur dessa ska kunna fungera som en motvikt gentemot den allt mer kommersialiserade kulturen.
Även om det inte uttryckligen omnämns går det att läsa den italienske teoretikern Antonio Gramsci mellan raderna. En av de första marxisterna som insåg kulturens politiska betydelse.
Meidners löntagarfonder strimlades dock sönder av den egna rörelsen, och med det gick man miste om det som Per Albin Hansson en gång framfört som en central del i den socialdemokratiska rörelsen – det tredje steget.
Det vill säga införandet av den ekonomiska demokratin. Att demokratins principer inte bara ska råda inom politiken utan även inom ekonomin. Inom det område där vi spenderar en betydande del av våra liv.
Arbetsplatsen.
På 50 år – ett halvt sekel – har svensk arbetarrörelse inte vågat eller velat ta i den här frågan.
Det närmaste man kommit i att utmana kapitalismen var när debatten rasade för cirka 10–15 år sedan om att kvinnor borde kvoteras in till bolagsstyrelser på grund av den manliga dominansen där. En väldigt märklig debatt enligt min mening.
Dels för att jag inte tror att inkvoterade kvinnor från överklassen skulle kämpa för arbetarklassens kvinnor. Dels för att jag anser att idén med socialismen är att vi ska bygga en annan samhällsekonomi, som inte längre baseras på exploatering från privata aktiebolag.
Den 9 december är det tjugo år sedan Rudolf Meidner dog. En flykting från Tyskland som såg vad massarbetslösheten i sitt hemland ledde till för politisk utveckling.
Undrar vad han hade tänkt om Sverige idag, med en regering som har stöd av världens största parti med nazistiska rötter och med en arbetslöshet på närmare 10 procent.
Och en fackföreningsrörelse och en socialdemokrati som fortfarande inte riktigt vågar eller vill ta ordet "ekonomisk demokrati" i sin mun.
Mike Enocksson är statsvetare, författare och socialdemokrat.
Bilden av Rudolf Meidner är från Wikipedia.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Väldigt bra och inspirerande text! 🙌 Jag sympatiserar starkt med den här analysen och med påminnelsen om vad vi som rörelse en gång vågade drömma om. Förhoppningen måste vara att vi i framtiden också finner styrkan att genomföra de stora idéerna, utan att de mals ned i det maskineri som försvarar status quo.
Först av allt ska sägas, att skriften Löntagarfonder är lätt tillgänglig på svenska via bibliotek. (ISBN 9155019579). I rättvisans namn bör också tilläggas, att Meidner forskade ihop med Anna Hedborg och Gunnar Fond. Och viktigast av allt: de hade sitt uppdrag från LO. Inte från partiet. Men av lycklig slump råkade båda organisationerna hålla kongress ett och samma åt - 1975. Initiativet behöll sin höga styrfart och ideologiska lyskraft.
Åtminstone till en början var det facket - folket på arbetsgolvet - som drev partiet framför sig. Inte tvärtom. Kommande år lyckades partiets ledning endast med stor möda återta sitt "problemformuleringsprivilegium".
Faktum är att Palme och Feldt var snabbare än storkapitalet att reagera. Kapitalismens reaktion utbröt först på 1980-talet. Hyggligt folk tapetserade sina bakrutor med dekaler mot "fondsocialism". Professionella reklambyråer piskade fram en folkstorm mot vad som vid det laget edan var förvanskat till ett fullständigt harmlöst pensionssystem.
Direktörernas marsch på 1980-talet var förstås ren signalpolitik. Men den har funkat. Den som idag vill veta mer om övervinster får gräva på antikvariat och beställa fjärrlån...