Magdas marknadsoptimism fixar inte klimatkrisen
DEBATT Privat kapital kommer inte klara omställningen, skriver Marvin Gilbert Hallström och Marcus Lindeberg Goñi.
I sitt linjetal i våras pekade Magdalena Andersson tydligt ut Socialdemokraternas riktning mot att återta den demokratiska kontrollen.
Inom skolan, vården, äldreomsorgen; på område efter område gör partiet nu upp med marknaden och privatiseringarna.
”Mitt besked är att vi behöver en ny riktning – där vi gör upp med marknadsmisslyckanden. Där samhället kliver fram och tar tillbaka kontrollen. Så att samhället fungerar – och finns där för dig!” förkunnade hon.
Men när det gäller det kanske största marknadsmisslyckandet i mänsklighetens historia, klimatkrisen, är det andra tongångar. Åtminstone vad gäller dess finansiering.
I podden Starta Pressarna är partiordföranden tydlig med hur klimatomställningen ska betalas:
“Mycket av [klimatomställningen] kommer ju att finansieras med privat kapital”, konstaterade hon då.
Kanske fanns det fog för marknadsoptimism senast Socialdemokraterna gick till partikongress. År 2021 byggdes förnybar elproduktion, batterifabriker och fossilfria stålverk ut i Sverige, främst med just privat kapital.
Visserligen bidrog EU:s skärpta utsläppshandel och den S-ledda regeringens klimatsatsningar till detta. Men kanske såg behovet av offentliga investeringar för att klara klimatomställningen ändå inte så stort ut då.
Bara tre år senare är läget tyvärr ett helt annat. Höga räntor, försvagad klimatpolitik och en geopolitiskt spänd värld har vänt upp och ner på de gröna investeringskalkylerna.
Krisrubriker har haglat över Northvolts batterifabrik, satsningar på grönt stål har försenats, och Vattenfall pausar sin satsning på bio-CCS. Solceller, vindkraft och elbilar har i EU gått från att kraftigt öka varje år till att helt plana ut.
Konkurrensen från USA:s jättelika klimatpaket och Kinas mångåriga satsningar på miljöteknik märks allt tydligare. Nu i december lade Europas sista solcellsfabrik ned, utslagen av den kinesiska produktionen.
Allt fler av de 100 000 till 250 000 jobb som beräknas skapas i gröna omställningen hotas.
Mitt i detta nya läge kommer S, C och Tidöpartierna överens om ett nytt finanspolitiskt ramverk, med ett balansmål som ska frigöra 25 miljarder kronor per år.
Oavsett om det hade räckt för klimatomställningen i läget vi befann oss i för tre år sedan, så är det definitivt helt otillräckligt i dagsläget.
Inte nog med att svenska remissinstanser som LO, Svenskt Näringsliv och Finanspolitiska rådet pekar på behovet av ökade offentliga investeringar.
Även den förre ECB-chefen Mario Draghi påpekar att det finns enorma investeringsbehov som Sverige och Europa står inför för att säkra sin globala konkurrenskraft.
Minst två tredjedelar av dessa investeringar lär också behöva ske just med offentliga medel.
Sådana investeringar kan handla om att bygga ut klimatsmarta bostäder kring nya industrietableringar, elnät, tågräls som exempelvis Malmbanan samt klimatanpassning och utbyggnad av vatten- och avloppssystemen.
Närmast allt av ovanstående är tillfälliga investeringar som kräver tillfälligt statligt stöd, men som kommer många framtida generationer till del.
Att återta kontrollen över samhällsutvecklingen, och säkra jobben i klimatomställningen, kräver ökade offentliga investeringar.
Antingen genom ett omförhandlat finanspolitiskt ramverk eller en ny skattepolitik, alternativt en kombination av båda.
En ny riktning för Sverige behövs - även i klimatomställningen. Låt oss bereda den nya riktningen när vi nu går till partikongress.
Marvin Gilbert Hallström och Marcus Lindeberg Goñi är styrelseledamöter i den Stockholmsbaserade S-föreningen Klimatsossarna.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Ett exempel på behovet av statligt ansvar för strukturförändringar kom med nyheterna igår. Jätteköer när.mellansvenskarna sku(e köra hem från fjällen. "Måste bara ladda bilen först!". Ska vi förvänta oss att någon vinsthungrig entreprenör vill bygga en jätteladdningsstation i Malung som blir lönsam två dagar om året?
Hur staten skulle lösa det vet jag inte, men det behövs någon som klarar att tänka "hur får vi det här att funka som system i hela landet?." Det lär ingen privat investerare ta ansvar för. Den demokratiska staten däremot är väl en naturlig aktör i sammanhanget?
Heja!❤️