Det går inte att värja sig från julstressen. Nästan som det olympiska mottot - snabbare, högre, starkare - ska varje jul överträffa den förra.

Granen lite snyggare, presenterna lite större, glädjen lite gladare. Och efteråt kommer den stora utmattningen.

Vi ger dyra löften till varandra om att göra allt i lite mindre omfattning nästa år, vilket man hinner glömma bort lagom till att stan julsmyckas igen i slutet av augusti eller när det nu är. 

Jag ger alltid bort för mycket. Mitt sätt att kompensera för alla mina misslyckanden (och de är legio) över året är att säga till alla att ”i år ska vi inte ha några presenter” och sen chocka alla med presenterna jag köper i alla fall.

Ha! Där fick de…

Det sorgliga är att jag stundtals, ja fortfarande - trots insteg i medelåldern sedan halvannat decennium - känner att jag inte själv får rätt presenter och inte tillräckligt.

Fast jag vill inte ha något, längtar inte efter många saker, och det jag vill ha köper jag helst själv. Jag kan känna ett stygn av orättvisa ändå, som en tagg.

Jul är svårt. Julklapparna är svårast. Kapitalismen ger oss glansigare jular men slitna själar.

Så jag har flytt till maten. Det är egentligen det enda jag tycker om riktigt mycket med julen.

Att få laga mat i flera veckor till människor jag älskar. Att förtrollas av traditionen men ändå hitta på det nya. Att känna dofterna som mer än något annat signalerar familj och trygghet.

Allt det gör mig lycklig. På djupet lycklig.

Julmaten är en så underbar övning i hushållning och generositet, i gemenskap och tolerans.

Det alldeles för omfattande julbordet måste lagas på ett sätt som är hållbart och gör att vi faktiskt äter upp allt till julgransplundringen. Det är en svår hushållsskola. Alla som vill måste beredas plats kring bordet. Gäster med allergier måste få sitt, familjemedlemmen som inte äter kött måste få sitt.

Runt julbordet ska alla få plats. Alla ska med!

Emil i Lönneberga visste det här. Han är min julbordsidol. När mor Alma i den hyfsat välbärgade gården Katthult har färdigställt sitt julbord med palt, fläskkorv, sylta, leverpastej, bräckkorv, köttbullar, kalvkotletter, revbensspjäll och mycket mycket mer så bjuder Emil in hjonen från fattigstugan att hugga in. Och så ska det väl vara?

Julbordet är en påminnelse om det stora välstånd vi är i stånd att skapa tillsammans. Men det ska också tjäna som påminnelse om att alla ska få plats runt bordet.

För den verkliga glädjen med julen är något särskilt. Den handlar inte om att få saker, den handlar inte om att hänga upp mest ljus eller ha fulast jultröja.

Den verkliga glädjen handlar om att vara tillsammans. Att dela på det gemensamma, att mätta alla magar och lyssna på allas berättelser.

Och den känslan från julen - den vetskapen om att vi alla mår bättre när alla är med - den känslan är politiskt sprängstoff. Socialism rent av.

Magnus Ljungkvist är socialdemokrat och i femton minuter berömd som den första bloggaren som fällde en minister. Idag arbetar han utanför politiken och deltar i debatt som fri skribent.

Share