Magnus Ljungkvist: Lena Anderssons hungerskam ger medelklassen avlatsbrev
KRÖNIKA Att sluta låta skattebetalarna bli rånade är viktigare än havregrynsgröt.
Jag har nu följt debatten om Lena Anderssons hungerskamningskrönika i några dagar.
Debatten har många bottnar, men själva krönikan är kanske ointressantast. Den är fattig. En lek med intellektuella poser utan något egentligt djup.
Den är en exegetisk (text- eller bibeltolkande) övning över fenomenen fattigdom och hunger. Ett avlatsbrev till oss i den välbeställda medelklassen, som befriar oss från ansvar över effekterna av de ökande klassklyftorna i landet.
Jag har läst flödena i högern som hyllar denna text som sanning och frälsning. Den klassföraktande högerns glädje över att barn kan äta sig mätta på havregrynsgröt känner inga gränser.
Jag har läst flödena till vänster (inkluderande de liberaler som fortfarande inte är övertygade om frälsningen i samhällets ökande sprickor) som glatt faller i fällan. De tillmäter Anderssons argument någon slags värde och diskuterar faktiskt detta som om frågan är om man kan bli mätt på havregrynsgröt eller inte.
Men jag saknar en diskussion om samhällets riktning. De ständigt vidgande klyftorna utgör grunden för samhällets polarisering.
Om man letar så har Andersson en (1) poäng i sin krönika. Det är när hon vill skambelägga socialdemokratin för att under sitt 80-åriga regeringsinnehav inte har kommit längre än att barn går hungriga till skolan.
Och här gömmer sig alltså en poäng. Socialdemokratins oförmåga att målmedvetet arbeta för att minska klyftor under flera decennier, och istället acceptera en allt större förmögenhetsöverföring från det allmänna till samhällets välbeställda, är ett svek. Punkt.
Ett svek som också ger grogrund till rörelser som vill skylla fattigdom på invandrare, dåliga föräldrar eller vem som helst. Utom dem som faktiskt hämtat ut miljarder ur de gemensammas skattekistor.
Det kommer ta tid, men vill vi ha en progressiv utveckling av samhället så måste den politiken formuleras. Och mot klassklyftornas samhällsnedbrytande krafter hjälper ingen havregrynsgröt.
Det första som måste göras är att stoppa kapitalets fria dragningsrätt på skattepengar. Vi måste sluta låta skattebetalarna bli rånade. Då har vi resurser att minska klyftor och leverera välfärd.
Låt högern diskutera kalorierna i gröt. Det är ju nämligen precis så fånigt som det låter.
Magnus Ljungkvist är socialdemokrat och i femton minuter berömd som den första bloggaren som fällde en minister. Idag arbetar han utanför politiken och deltar i debatt som fri skribent.
Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Magnus. Jag delar din tanke om kommentarsutvecklingens grogrund/betingelse samt att det i decennier saknats klassutjämnande politik. En ny samhällsanalys behövs där de nya klass- och normbildande krafterna behöver studeras och en politik för utjämning behöver formuleras.
Jättebra inlägg och instämmer helt och hållet att det blev en konstig debatt. Det är ju de stora klyftorna som skapat fattiga och hungrande människor i ett land som en gång hade alla förutsättningar att bli något större än vad det blivit. Men det finns ljus i tunneln om vi fortsätter debattera det vi ska och inte falla i högerns fällor, som grötdebatter.