Regeringens klartecken till kärnavfallslagret vid Forsmark var förmodligen det enda politiskt möjliga. Jag kan inte se att Annika Strandhäll och hennes regeringskollegor skulle ha kunnat fatta ett annat beslut.

Fortfarande består dock själva problemet – att lösa kärnkraftens avfallsfråga.

Att problemet finns kvar, illustreras kanske bäst av att regeringens beslut genast utlöste en diskussion om hur man ska kunna informera människor om 10 000, 20 000 eller 70 000 år om att det nere i berggrunden vid Forsmark ligger livsfarligt, radioaktivt avfall som de absolut inte bör befatta sig med.

Eller för all del att det där nere finns plutonium som det efterhand blir allt mindre riskfyllt att hämta upp och göra bomber av.

Regeringens beslut är ingen lösning på problemet med det radioaktiva avfallet. Det betyder bara att vi bokstavligen begraver problematiken för en tid, kanske några mandatperioder. Men vi löser den inte. I varje fall inte enligt de miljö- och säkerhetskrav alla andra verksamheter i samhället numera måste leva med.

Låt oss leka med tanken att det hade varit i år, 2022, och inte på 1960-talet, som kraftindustrin hade presenterat sina planer på att bygga fem, tio, tolv kärnkraftverk i vårt land. Bland alla de frågor företagen idag skulle mötas av från myndigheter, riksdagen, regeringen, domstolar, sannolikt även EU (!) är problemet med det radioaktiva avfallet.

Om industrin hade förklarat att deras lösning var att stoppa ned avfallet i berggrunden i 100 000 år – hur många av de ansvariga beslutsorganen tror ni hade accepterat detta och gett kärnkraften grönt ljus? I år, 2022?

Hånskratten skulle ha ekat mellan väggarna på departement, myndigheter och redaktioner.

Det regeringen och alla myndigheter nu efter bästa förmåga försöker göra, är att hantera ett problem som skapades för mer än femtio år sedan. I en annan tid, under andra förhållanden och med en mycket mera tillåtande syn på miljöområdet.

En tid när vi fortfarande spred DDT och all bensin som såldes innehöll bly som spreds i stadsluften. I bakgrunden fanns dessutom att utvecklingen av kärnkraften i många avseenden var kopplad till militära syften, vilket betydde att vanliga krav om hänsyn inte måste eller kunde beaktas.

Sedan några decennier sitter vi nu på pottkanten och har att hantera ett problem vars uppkomst vi inte längre kan förhindra.

I värsta fall är bergrummet i Forsmark det bästa vi kommer att kunna åstadkomma. Men låt oss inte ge upp och nöja oss med detta.

Låt oss använda de kommande decennierna, gärna i samarbeten inom till exempel EU, åt att försöka få fram åtgärder som i mera reell mening löser kärnkraftens avfallsproblem, inte bara begraver det.

Vi måste göra detta inte bara för att vi har ett allvarligt avfallsproblem som måste hanteras, utan minst lika mycket för att vi långsiktigt och i större skala ska kunna dra nytta av de fantastiska möjligheter kärnkraften erbjuder.

Klimatkrisen betyder att användningen av fossila bränslen måste upphöra. En kärnkraft, vars avfallsproblem inte hittat en bättre lösning än den som nu godkänts, är dock inte ett acceptabelt svar på denna utmaning.

Därför måste regeringens klartecken till Forsmarkslagret leda till att industrins och samhällets satsningar på att hitta en verklig lösning på kärnkraftens avfallsproblem ökas betydligt.

I avvaktan på att dessa satsningar ger resultat måste vi nog tyvärr räkna med att kärnkraftens bidrag till energiförsörjningen snarare måste minska än öka.

Magnus Nilsson är miljökonsult och ordförande i Reimersholmes s-förening i Stockholm.