Medelklassen har glömt varför de har det så bra

DEBATT Det samhälle vi säger oss sakna var inte ett arv – det var ett bygge, skriver Fredrik Säfsten.

Svensk offentlighet är genomsyrad av en bedräglig föreställning om det förlorade folkhemmet. Denna berättelse – välbekant, nostalgisk, trygg – injiceras dagligen i samhällskroppen som ett slags mentalt bedövningsmedel.

Den säger att vi en gång levde i ett fungerande, jämlikt samhälle, och att det samhället fortfarande finns där, bara lite skuggigare, lite trängre. Vi behöver bara återställa ordningen, om vi nu alls behöver göra ens något.

Men det är inte sant. Och den som tror det ser inte längre de klyftor som nu löper genom landet – i skolan, på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden, i tillgången till trygghet.

Namn, modersmål och postnummer fungerar som gränsdragare i det nya samhällskontraktet, skriver Fredrik Säfsten. Foto: vu anh / Unsplash

Den svenska välfärdsstaten var aldrig en naturlig ordning. Den var resultatet av ideologisk konflikt, facklig kamp och social ingenjörskonst. Den byggdes inte av värderingar i största allmänhet, utan av ett konkret beslut att göra klasskillnader politiskt oacceptabla.

I dag har vi börjat beskriva välfärden som en kulturell egenskap snarare än ett politiskt projekt. Det skapar en falsk självbild – särskilt inom den svenska medelklassen – där man ser sina egna livsvillkor som allmängiltiga.

Man glömmer att ens trygghet och stabilitet vilar på strukturer som inte längre är lika tillgängliga för alla.

När detta glöms bort blir ojämlikhet inte ett strukturellt misslyckande, utan ett individuellt problem. Någon har gjort fel. Någon har inte lärt sig språket. Någon har “valt fel” eller ”de är lata”.

Medelklassen i Sverige bär ofta på en progressiv självbild. Som bäst handlar man ekologiskt, röstar “rätt”, delar artiklar mot rasism.

Men denna moraliska estetik ersätter ofta faktisk handling. Solidariteten reduceras till ett självförhållande – en identitet.

Samtidigt tystnar samhällsanalysen. Man börjar prata om trygghet istället för jämlikhet, om integration istället för resurser, om “kulturproblem” i stället för klassklyftor.

Det är ett språk som förskjuter ansvar från system till individ – och som gör det möjligt att fortsätta leva bekvämt, utan att se att den privilegierade tryggheten är byggd på ett alltmer ojämlikt fundament.

Klassamhället har inte försvunnit – det har fått nya markörer. Idag är fattigdom, bostadsnöd och skolmisslyckanden allt oftare etniskt kodade. Namn, modersmål och postnummer fungerar som gränsdragare i det nya samhällskontraktet.

Men detta tillstånd möts inte med uppror, utan med misstänkliggörande. De som bär konsekvenserna av politiskt svek blir själva problemet. Deras trångboddhet tolkas som kultur. Deras arbetslöshet som vilja. Deras utsatthet som hot.

Det är inte en slump. Det är ett sätt att avleda skuld – och att slippa konfrontera vad det innebär att leva i ett samhälle som sviker sitt mest grundläggande löfte: att alla ska ges samma möjlighet.

Vi har hamnat i en situation där ojämlikhetens orsaker osynliggörs medan dess konsekvenser kriminaliseras. Där vi förväntar oss moralisk anpassning från dem vi själva lämnat utanför. Där ansvar förväxlas med lydnad, och solidaritet med självdisciplin.

Men i sprickorna i berättelsen – i skolans kris, vårdens press, bostadsbristens skugga – finns fortfarande möjlighet till klarhet. En ny förståelse. En ny uppriktighet.

Det är inte för sent att tala om klass. Inte för sent att erkänna att jämlikhet aldrig varit ett tillstånd, utan ett val – ett som måste göras om, gång på gång.

Vi kommer inte återvända till folkhemmet. Det är inte dit vi ska. Den nostalgin förlamar snarare än mobiliserar.

Vår uppgift nu är inte att minnas, utan att skapa. Inte att försvara det som var, utan att föreställa oss vad som ännu kan bli.

Solidaritet är inte att känna rätt – det är att göra rätt. Det kräver att vi erkänner vårt beroende av varandra. Att vi ser de andras fall som vårt eget.

Det samhälle vi säger oss sakna var inte ett arv – det var ett bygge.

Låt oss bygga igen.

---

Fredrik Säfsten är skribent och samhällsdebattör med intresse för rättvisa och solidaritet, klass och idéhistoria. Ordförande inom IF Metall.

Tidigare i Rörelsen:

Det är dags för socialdemokratin att hitta hem igen

Annie Ross: Vi måste ta känslan av svek och saknad på allvar

---

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.