”Mellantvång” gör utsatta barn till misstänkta brottslingar
DEBATT Regeringens senaste förslag ökar rädslan hos de familjer som behöver socialtjänsten mest, skriver Fanny Eklund.
Jag är socialarbetare och förälder. Med isande kyla ser jag hur regeringen lägger fram det ena repressiva förslaget efter det andra och hur tyst det är från oppositionen.
Jag har sett vad som händer när barn misstolkas, när skolor brister och när samhällets stöd byts ut mot kontroll. Därför vill jag rikta mig direkt till mitt eget parti och be om att ni lyssnar, på riktigt.
I budgetpropositionen 2025/26:1 föreslår regeringen ett nytt verktyg för socialtjänsten: mellantvång.
Det här innebär bland annat att barn ska kunna dömas till fotboja och föräldrar till vite utan den rättsliga prövning som dagens tvångslagstiftning, Lagen om vård av unga (LVU), kräver.
Socialdemokraterna har inte reserverat sig mot förslaget eller tagit debatten i utskottet. På papperet ska förslaget ”förebygga brott”.
I verkligheten är det svårt att föreställa sig ett mer rättsosäkert förslag, som kan få ödesdigra konsekvenser för människors tillit till vårt välfärdssystem.
Regeringen anger själva situationer där mellantvång ska kunna användas: när ett barn ”uppträtt hotfullt i skolan”, ”setts tillsammans med kriminella personer”, ”testat narkotika” eller ”befunnit sig i riskmiljöer”.
Låt oss översätta detta till verkligheten. Barn kan alltså tvingas in i sociala insatser för att de:
bor i ett område där gängkriminella rör sig
råkat komma ut från fritidsgården samtidigt som ”fel person”
har NPF och fått ett utbrott i en överbelastad skolmiljö
provat cannabis en gång
lever i familjer med låg tillit till myndigheter.
Det här är inte kriminalitet. Det är barns livsvillkor.
Jag vill gå så långt som att kalla det ”Vandelutredningen 2.0 – riktad mot barn”. Mellantvång bygger på samma logik: att misstänkliggöra människor i ”förebyggande” syfte, att bedöma dem utifrån vilka de umgås med eller var de bor, och att ingripa innan något faktiskt har hänt.
Det ger socialtjänsten befogenhet att agera på subjektiva bedömningar som ”hotfullhet” eller ”fel sällskap”. Vi som socialarbetare vet att sådana begrepp aldrig träffar slumpmässigt.
De träffar barn som redan är utsatta.
Vilka är barnen som omfattas av mellantvånget? Det är inte gängens ledare.
Utan de barn som redan saknar resurser och skyddsnät, barn i socioekonomiskt pressade områden, barn med NPF som missförstås i skolan, barn vars föräldrar redan är, misstänkliggjorda, som möter diskriminering i myndighetskontakter.
Forskningen säger samma sak. Barn i utsatthet misstolkas oftare som hotfulla, kopplas felaktigt till kriminalitet och bedöms hårdare i sociala utredningar.
Mellantvång kommer därför att slå olika beroende på postnummer, diagnos och social bakgrund. Konsekvenserna kommer inte att komma som en överraskning.
Rädslan för socialtjänsten kommer att öka och familjer kommer att bli mindre benägna att söka hjälp, vilket leder till fördjupat utanförskap.
Vi kommer att se fler skolmisslyckanden, underminerad relation mellan socialtjänst och medborgare samt felbedömningar och felriktade insatser.
När barn börjar se socialtjänsten som ett hot snarare än ett stöd är det inte en liten skada.
Det slår mot själva fundamentet i vårt välfärdssystem.
Socialdemokratin har alltid byggt på idén att trygghet skapas genom välfärd, inte genom övervakning och repressiva genvägar.
Vi vet vad som fungerar, nämligen en skola för alla där barnen möter stabila vuxna, där tidiga insatser sätts in när det behövs, där samhället strävar mot minskad ojämlikhet och fattigdom och där folk känner tillit till socialtjänsten.
Det är sådan politik som skapar trygghet.
Är vi som parti verkligen beredda att acceptera en politik som riskerar att slå hårdast mot de barn som redan har det svårast?
Det är inte för sent att ta strid.
Som socialdemokrat vet jag att vi kan bättre än så här.
Låt oss visa det, nu.
Fanny Eklund är socialarbetare, förälder samt aktiv inom S-föreningen Funktionshinder och jämlikhet och Årsta-Johanneshovs S-förening.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Instämmer helt, varför tar vi inte strid mot galenskapen? Tror vi inte på vår egen politik? För om vi inte tror på den kommer vi inte heller kunna övertyga någon annan om att välja våra företrädare nästa år. Vi måste våga vara proaktiva och föra fram våra förslag och ta fighten!