Mina 24 timmar med den ryska stridspiloten
KRÖNIKA Att etablera att ett krig faktiskt äger rum var den första stötestenen, skriver Roshan Rydell Kahandaliyanage.
För en månad sedan blev jag nekad boarding på Budapests flygplats.
Flygbolagen överbokar flyget i hopp om att några resenärer kommer att missa en transit eller försova sig. På ett flyg inom Europa säljer de upp till tio biljetter mer än antal säten i en kärra.
Förevändningen för att maximera intäkterna och vända upp-och-ner på folks (res)planer är förstås att det hade varit klimatdumt att flyga med tomma stolar.
Kvar blir jag och ytterligare en man i 60-årsåldern. Vi erbjuds en mindre kompensation, transfer till och från ett hotell och en ny biljett till morgondagens flight till Arlanda.
Mannen och jag hälsar på varandra genom att utbyta svordomar om hur mycket flygbolaget tjänat på att lämna oss strandsatta. Han bär en ryggsäck som det står Kammarkollegiet på och ringer på högtalare upp sin vän Bosse från Värmdö.
Anderi från ryska Kaukasus har varit i Sverige flera gånger tidigare och har förutom ryggsäcken ingen övrig packning, trots att han planerar att stanna i över en månad. Kläder har han hos Bosse och sina många andra vänner runt om i Stockholm som han ska bo hos.
Kakla om några badrum är också inplanerat.
Han har en sprallig och kontaktsökande uppsyn som brottas med mina fördomar om ryska gubbar. I bussen till hotellet berättar han att han är en pensionerad kapten inom det ryska flygvapnet.
Det är en klyscha att säga att man älskar att träffa nya människor, likaså att man är nyfiken att lyssna på andras åsikter och sanningar. Men när Andrei berättar om hur han som ung stridspilot flugit på nattliga uppdrag mellan Sovjetunionens satellitstater faller jag obönhörligen rakt ner i denna klyscha.
Hur skulle jag kunna hålla mig från att ta upp det mest uppenbara samtalsämnet?
Den moraliska ansträngningen det innebär att behålla självbehärskningen i ett möte med en meningsmotståndare är något jag värdesätter högt. Kanske för att jag vill vara en sann kontrarian i dessa extremt polariserade tider.
Vad var Andreis sanning om kriget, och skulle jag kunna hantera den oavsett hur falsk jag själv uppfattade den vara?
Jag har bara träffat en handfull ryssar sedan Putins fullskaliga invasion av Ukraina. De allra flesta i Thailand ungefär ett halvår efter krigsutbrottet. Samtliga hade abrupt lämnat Ryssland för att undvika militärtjänstgöring.
Jag minns särskilt det unga paret som praktiskt taget flytt genom Kazakstan samma kväll som de nåtts av Putins massmobilisering i september 2022.
Gemensamt för deras sanning var syskonskapet med ukrainarna och det oerhörda slöseri av liv, pengar och utveckling som kriget innebar.
Andrei var istället en entusiastisk förespråkare för Putins sanning, och nu kanske jag skulle få tillfället att utmana och ifrågasätta presidentens annars så välregisserade och oemotsagda beskrivningar av kriget.
Vi spenderade många av våra ofrivilliga 24 extra timmar i Budapest ihop. Samtalstonen var respektfull men livlig, nyfikenheten ömsesidig.
Att etablera att ett krig faktiskt ägde rum var dock den första stötestenen. Ryssland skulle i ett krig ha grusat ner Kiev till bråte likt Israel gör i Gaza City, menade han.
I Mariupol hade tydligen endast militära mål som ockuperats av nazistterrorister träffats när ryska TU-22M-flygplan släppte bombmattor. Hotet från nazismen mot den ryskspråkiga befolkningen i Donetsk och Luhansk var det egentliga bekymret, inte en NATO-expansion österut.
Som före detta yrkesmilitär intygade han att massakern i Bucha var iscensatt. Den höga moralen hos ryska soldater kunde omöjligt ha orsakat ett sådant barbariskt mördande som dokumenterats av bland andra FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter.
Genom sina många besök i Sverige var han väl införstådd med den sanning som jag lutade mig mot.
Jag berättade med stolthet, om än med varsamhet, att jag i min roll på Olof Palmes Internationella Center ansvarat för att samla in nära fyra miljoner kronor till det ukrainska civilsamhället sedan kriget bröt ut.
Med fortsatt glatt humör svarar han retsamt att civilsamhället inte behöver pengarna då de inte drabbas av striderna.
Över en öl i hotellobbyn pratar vi även om mångkulturen i Kaukasus, heminredning och våra familjer.
Mötet med Andrei, en högt rankad föregångare till Putins nu verksamma bödlar, blev det svåraste och mest fascinerande jag haft på väldigt länge.
Det var en fängslande upplevelse att både ödmjukt förhålla sig till och rakryggat motsätta sig denna trevliga mans sanning. En sanning som orsakat så mycket lidande och vår samtids största säkerhetshot.
Visst drogs jag med misstänksamheten om hans påstådda förehavanden i Sverige. Och tanken slog mig faktiskt att kontakta säkerhetstjänsten, när socialdemokratiska lokalpolitiker i Västerås nyligen krävde att marken där den rysk-ortodoxa kyrkan ligger ska tvångsinlösas på grund och dess kopplingar till Rysslands underrättelsetjänst.
Väl på Arlanda delar vi telefonnummer och artighetsfraser om att ses i Stockholm för att fortsätta meningsutbytet.
På bussen hem plockar jag upp en chattråd med Katia från det ukrainska järnvägsfacket och meddelar att vi inom kort planerar att skicka nästa utbetalning.
Pengarna ska bland annat finansiera initiativ för att stärka beredskapen bland deras yrkesgrupper när de ryska bomberna faller.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | A guest post by
|