Missriktat investeringssnack leder klimatarbetet på villovägar
REPLIK Social rättvisa är knäckfrågan – inte de offentliga investeringarna, menar Magnus Nilsson.
I debatten om det finanspolitiska ramverket påstås ofta att ökade statliga investeringar och en ökad statlig upplåning (helst kombinerad med en uppdelning av statsbudgeten i en investerings- och en driftsdel) är avgörande om vi ska kunna hantera klimatkrisen.
Marvin Gilbert Hallströms och Marcus Lindeberg Goñis inlägg i Rörelsen den 6 januari är ytterligare ett exempel.
Jag vill hävda att detta resonemang inte bara är felaktigt och missledande, utan att det dessutom skadar klimatarbetet.
Klimatomställningen kommer förvisso att innebära och kräva enorma investeringar på snart sagt alla samhällsområden, men huvuddelen av detta kan och bör ske på kommersiella villkor och med privata pengar.
Vilket redan händer. I gigantisk skala.
Marknadens aktörer – både industriföretag och kapitalplacerare – satsar just nu kopiöst på ny industriteknik, vind- och solkraft, energilagring, batteritillverkning, nya drivmedel etc.
På marginalen kanske det handlar om ett genuint engagemang.
Men primärt är satsningarna ett resultat av de nya marknadsvillkor som inte minst EU:s tuffa klimatlagstiftning etablerat, genom till exempel det nuvarande utsläppshandelssystem och beslutet att från 2035 i princip förbjuda försäljning av bilar med förbränningsmotor.
I detta investeringsrace deltar även många offentliga aktörer, inte minst Svenska Kraftnät. Men affärsverkets kostnader för att stärka elnätet kommer att täckas av elkonsumenterna, inte skattebetalarna, och finansieras med lån.
Det finns kanske skäl att förändra det finanspolitiska ramverket, men att omställningen av till exempel elsystemet skulle bromsas av nuvarande regelverk är helt enkelt inte sant.
Problemet med argumentationen är att klimatpolitikens verkliga knäckfråga inte alls är bristen på offentliga investeringar, utan hur vi snabbt kan fasa ut de fossila drivmedlen på ett sätt som både uppfattas och är socialt acceptabelt.
Genom att älta missriktade krav om ökade offentliga investeringar, flyttas intresset bort från den mycket mera centrala frågan om trafiken och den sociala rättvisan.
Efter att reduktionsplikten slaktats, drivmedelsskatterna sänkts och elskatten höjts har elektrifieringen av transportsektorn bromsats. Utsläppen ökar.
För att snabbt och radikalt vända denna utveckling krävs att priserna på fossila bränslen går upp. Det måste bli mera fördelaktigt för företag och hushåll att skifta till eldrift.
I teknisk mening är detta skäligen enkelt att åstadkomma genom höjd reduktionsplikt, ändrade el- och drivmedelsskatter och/eller en nationell utsläppshandel (utöver den europeiska som 2027 införs för bland annat drivmedel).
Politiskt är detta däremot mycket besvärligt.
Effekten av dyrare drivmedel slår blint, både fördelnings- och regionalpolitiskt.
För att politiken ska få acceptans och bli framgångsrik måste därför dyrare fossila drivmedel kombineras med såväl generella som riktade stöd till i första hand glesbygdskommuner och låginkomsttagare.
Det kan handla om höjda barnbidrag, om höjda generella statsbidrag till glesbygdskommuner, om regionalt differentierade skatteavdrag för både hushåll och företag. Men också om mycket generösa stöd för utbyggnad av laddinfrastruktur på glesbygden.
Från 2027 kommer EU:s nya utsläppshandelssystem att göra fossila drivmedel dyrare över hela unionen. Samtidigt kommer systemet att ge medlemsstaterna mycket stora, nya intäkter.
Effekten på fossilbränsleförsäljningen i Sverige väntas dock inte att bli tillräckligt stor för att vi ska leva upp till EU:s klimatlagstiftning, ytterligare utsläppsminskningar krävs.
Väljer vi att åstadkomma detta genom ett kompletterande nationellt utsläppshandelssystem och/eller höjda drivmedelsskatter ökas samtidigt statens intäkter (och möjligheterna att kompensera) ytterligare.
Väljer vi att istället höja reduktionsplikten kan samma utsläppsminskning uppnås, men då utan att staten får några ytterligare resurser för kompensation.
Statliga, skattefinansierade satsningar på till exempel järnvägen är viktiga, men de kommer aldrig ge samma klimatnytta som dyrare fossila drivmedel, och de kommer på sin höjd att leverera på sikt.
De offentliga resurserna är dessutom begränsade, så det handlar om att välja. För de offentliga pengar som läggs på det som lite diffust kallas ”investeringar” kan vi inte samtidigt använda för att göra det lättare för låginkomsttagare och glesbygder att hantera de dyrare drivmedlen.
Genom att bortse från detta dilemma bidrar vurmandet för offentliga, skattefinansierade investeringar – oavsett retoriken – till att klimatarbetet förs ut på villovägar och, faktiskt, till att omställningen därigenom bromsas.
Det är den sociala rättvisan som är klimatpolitikens knäckfråga – inte de offentliga investeringarna.
Magnus Nilsson är klimatpolitisk analytiker och fullmäktigeledamot (S) i Region Stockholm.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Offentliga investeringar och statsskuld som motor för innovation och rättvisa
I artikeln hävdas att offentliga investeringar är ineffektiva och att statens resurser är begränsade till skatteintäkter. Detta är ett missförstånd som inte bara förminskar statens unika roll i stora samhällsomvandlingar, utan också missar grunden för hur ekonomin fungerar i en stat med fiatvaluta. Här bemöter vi dessa argument med fakta och insikter från forskningen, inklusive begreppen från “Entreprenörsstaten”.
1. Statsskuld är penningskapande – inte en begränsning
I en stat med fiatvaluta, som Sverige, är statsskuld inte skuld i traditionell mening. Staten skapar pengar genom sina utgifter. När staten lånar genom att emittera obligationer sker ett penningskapande som ökar den totala mängden resurser i ekonomin. Detta skiljer sig från privata företag, som är beroende av sina vinster och externa investeringar.
• Exempel från klimatkrisen: För att genomföra stora gröna satsningar – som utbyggnad av järnvägar eller laddinfrastruktur – behöver staten inte vänta på skatteintäkter. Den kan finansiera detta genom att skapa nya pengar. Enligt Modern Monetary Theory (MMT) är detta inte inflationsdrivande så länge det finns outnyttjade resurser i ekonomin, såsom arbetslöshet eller ledig kapacitet i byggsektorn.
2. Entreprenörsstaten: Grunden för stora innovationer
Den privata sektorn, även med stora resurser, har en begränsad riskbenägenhet. Företag prioriterar investeringar där vinsten är säker, vilket gör att långsiktiga och riskfyllda innovationer ofta uteblir. Historiska framsteg visar att statliga investeringar varit avgörande för att driva innovationer:
• Internet och modern teknik: Mycket av den teknologi som idag är kommersiellt gångbar, som internet, GPS och batteriteknologi, började som statliga projekt.
• Grön omställning: Privata investeringar i sol- och vindkraft gynnas av statligt finansierad forskning, subventioner och infrastruktur. Utan dessa insatser skulle marknaden inte kunnat växa i den skala som krävs.
3. Privata investeringar är otillräckliga
Privata aktörer styrs av vinstmaximering och satsar där avkastningen är hög. Men klimatkrisen kräver investeringar där avkastningen är låg eller osäker, exempelvis:
• Utbyggnad av laddstationer i glesbygd: Privat sektor ser begränsad vinstpotential, men detta är avgörande för elektrifiering.
• Hållbara transporter och järnvägar: Enorma initialkostnader gör detta olönsamt för privata aktörer utan statligt stöd.
Genom att staten tar ledarrollen kan dessa sektorer utvecklas, vilket i sin tur stimulerar privata investeringar.
4. Offentliga investeringar stärker social rättvisa
Artikeln argumenterar att social rättvisa är klimatpolitikens kärna, men detta är inte i konflikt med offentliga investeringar – det är en förutsättning:
• Jämlik tillgång till grön infrastruktur: Offentliga investeringar säkerställer att både låginkomsttagare och landsbygdsbor får tillgång till laddstationer, kollektivtrafik och energisnåla bostäder.
• Jobbskapande: Investeringar i grön teknologi och infrastruktur skapar jobb, vilket minskar ekonomiska klyftor.
5. Marknaden behöver staten som katalysator
Privata investeringar sker ofta som svar på statliga initiativ. EU:s utsläppshandelssystem är ett exempel där lagstiftning och statligt ledarskap skapar de villkor som krävs för att privata aktörer ska investera. Detta är dock inte tillräckligt – staten måste också direkt finansiera investeringar där marknaden inte kan leverera.
Slutsats
Att förlita sig på privata investeringar för att lösa klimatkrisen är inte tillräckligt. Offentliga investeringar är en förutsättning för innovation, social rättvisa och långsiktig hållbarhet. En stat med fiatvaluta har resurser långt utöver skatteintäkter och kan, genom penningskapande, finansiera de enorma omställningar som krävs för att möta klimatutmaningarna. Historien visar att staten, genom Entreprenörsstaten, är den främsta drivkraften bakom stora samhällsförändringar – något som klimatkrisen kräver mer än någonsin.
Läst din artikel och delar inte åsikten om att det är sociala rättvisan som är knäckfrågan. Det
är de rikaste som släpper ut mest CO2 inte de mindre bemedlade.