"Mjuk makt" är en säkerhetspolitisk kalkyl i demokratins namn
RECENSION Martin Gelins bok är utmärkt läsning, skriver Robert Björkenwall.
I denna hårda tid i Sverige och ännu mera vår omvärld måste demokratin bli stridbar igen. Det anser Dagens Nyheters tidigare USA-korrespondent Martin Gelin i sin nya reportagebok “Mjuk makt” (Volante förlag).
Demokratin förblir det bästa systemet, trots att de odemokratiskt styrda länderna nu är fler än demokratierna. Hans bok är ett trotsigt välskrivet försvar för mångfald och pluralism.
Men just nu är tyvärr tillståndet i den svenska kulturpolitiken mindre gott. Folkbildningen, kulturskolorna, teatrarna, SR och SVT har alla fått frysta eller mindre resurser av Tidöregeringen.
Noll förståelse där för kulturens betydelse. Trots att detta är sådant som Martin Gelin anser ger länder prestige och, jämte saker som diplomati och goda universitet ger värdefull ”mjuk makt”.
Men också i många andra västliga demokratier sker nu för få nysatsningar på kultur och annat som ingår i den mjuka makten. Det är oklok politik.
Det är därtill ett helt föråldrat tänkande, menar Gelin. Och i andra länder i världen gör man precis tvärtom.
I bokens nio kapitel tar Gelin med oss när han besöker länder som tvärtom investerar mycket i konst, arkitektur och litteratur. Exempelvis de 600 nya museer som byggs i oljestaten Qatar.
Ett annat exempel är hur man i Sydkorea satsar på generösa översättningsstöd på nobelpristagaren Han Kang och andras romaner. Men sådana översättningars enda förtjänst är inte enbart att de visar att en annan kulturpolitik är möjlig. Det är, enligt Gelin, också nödvändiga ”mjuk makt”-satsningar.
De behövs i en hård tid som den vi nu lever i. Här har Sydkorea gjort rätt, medan det auktoritära Kina gör fel.
De senare har sumpat chansen de hade från panda-diplomatins dagar. I stället har de styrt mot hemlighetsmakeri och autokrati under ledaren Xis styre. Trots framgången med Tiktok bland de unga.
Men i elektrifieringen har Kina ändå tagit ledartröjan.
Alla är inte helt förtrogna med begreppet ”mjuk makt”. Trots att det lite överraskande blivit trendigt – också utanför seminarierummen.
På flera sätt kan denna lite bredare definition av maktbegreppet fungera som ett verktyg för att lite bättre förstå de villkor under vilka konst, litteratur och andra kulturformer skapas.
Välkänt är ju att en stats ekonomiska eller militära muskler kan tvingar andra att anpassa sig och dansa efter deras pipa. Det är den hårda makten.
Men en stat kan också nå resultat genom indirekta medel; en stark mjuk makt. Det lockar och skapar en vilja ta efter.
Det klassiska medlet här är smart diplomati. Ett annat är att visa upp värden som frihet och mångfald. Ett tredje är att erbjuda lockande berättelser och bilder.
Kort sagt: konst och kultur. Mjuk makt.
På det sättet kan mjuk makt nu allt oftare bli en motståndshandling mot de auktoritära styrformerna. Mot auktoritära stater som vill dominera; såsom Xi i Kina och allt mera Trumps USA. Där man bara vill att konsten och kulturen ska sjunga “kejsarens” lov.
Men den mjuka makten kan också bli ett ”säkerhetspolitiskt kapital”, skriver Gelin. Hans mest kända exempel här är Sydkorea.
Insikten att man kan tjäna mer pengar på film än på att kränga Hyundai har här blivit inte bara en ekonomisk framgångssaga, utan även ett trumfkort i den unga demokratins internationella relationer.
När staten investerar i den kulturella infrastrukturen, istället för att oklokt strypa den.
Gotland är inte bara Östersjöns största, fasta “hangarfartyg”. Försvarat av hård makt. Gotland med Ingmar Bergmans Fårö är också en stark, kulturell mjuk makt – med gott rykte.
Den bästa propagandan är inte propaganda, som Gelin visar i sitt kapitel om USA:s kulturpolitik under kalla kriget. Så länge landet nöjde sig med spridningen av amerikansk kultur så blev resultatet mycket bra.
Motsatsen gäller nu under Trump. Sydkorea är däremot på USA:s tidigare resa. Satsat på spridning av prisade Han Kangs romaner och Bong Joon-hos filmer (Parasit etc). Mjuk makt som tjänar sitt lands intressen genom att kritisera det.
Lite på samma sätt ser han på borgmästaren och socialisten Anne Hidalgos satsning på att bygga ihop Paris och de boende med fler gröna stråk, bra kommunikationer och fler billiga bostäder och mångkultur. Ja, OS-festen också härom året.
Det är där Martin Gelin nu bor med sin familj, efter många år i New York.
Mjuk makt är en säkerhetspolitisk kalkyl i demokratins namn, anser Martin Gelin. Hans Mjuk makt ger mycket att reflektera över.
Robert Björkenwall är frilansjournalist och utredare.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.