Det är krig i Europa. Men tron på freden måste ändå komma först.

Kriget utspelar sig på våra skärmar i realtid. Allt händer mycket fort. I sällan skådad fart har EU och många medlemsländer fattat beslut som bara för några veckor sedan var otänkbara.

På riksdagens tredje arbetsdag efter krigsutbrottet beslutades om att skicka vapen till Ukraina. Det är imponerande och skräckinjagande på samma gång. 

Vi har alla våra informationscentra klistrade i handen. Skärmar som ger oss händelseförlopp, information, desinformation, propaganda och debattens vågor i realtid.

Bilderna möter oss. Människor som flyr. Kärnkraftverk som brinner. Orden som uppmanar oss att ta reda på närmsta skyddsrum. Det blandas med debatt om försvarsanslagen och Natomedlemskap.

Allt ska ske nu. Nu. Nu. Eller allra helst igår. Klickekonomin. Den omedelbara behovstillfredsställelsernas tidsålder, vi lever i den. 

Jag läser att S-debattörer öppnar för att svänga om Nato. Då stannar jag till i mitt ständiga sökande efter mer information.

Skojar ni, tänker jag. Nu under brinnande kris. Under inledningen till ett krig som vi inte vet vart det tar vägen.

Det är ju nu vi prövas, nu vi ska se om de senaste tjugo årens anpassning av vår säkerhetspolitik ska ge frukt. Inte lägga om kursen. Låt Natofrågan vänta.

“Freden måste komma först min vän, annars kommer ingenting efter den.” Tage Danielssons ord ringer i mina öron.

När jag ligger vaken om natten, och tankarna studsar mellan väggarna i mitt sovrum, så tänker jag på vad jag saknar. Ord som inte hörs i kakafonin av röster.

Orden fred, nedrustning, kärnvapenpakt, kärnvapen nej tack. 

Jag saknar de starka rösterna som sa det. Snart är det åttonde mars. Och jag kommer på mig själv med att undra var den socialdemokratiska kvinnorörelsen är. En av Sveriges starkaste röster för fred.

Jag saknar Alva Myrdal, Inga Thorson och Maj-Britt Theorin. Skönt för Maj-Britt att hon slapp det här, hinner jag tänka. Men jag saknar hennes röst.

Och undrar var kören av socialdemokrater som höjer sin röst för freden är. Rösterna som problematiserar den enkla lösningen att söka medlemskap i Nato bums.

Sedan inser jag att det är min tur. Vår tur, min generations kvinnor. Vi som inte behövt ägna vår tid till detta.

Uppvuxna som vi är under ett kallt krig, där nedrustningen till sist blev vägen mot demokrati och stabilitet. Det är dags att inse att den tiden är förbi.

Upprustningen är inte längre en parantes utan ett faktum, och striden om freden och nedrustning måste föras nu.

Vi behöver kliva fram och mana till sans och balans också nu när vi är rädda. När mycket ställs på ända.

Det är inte tid att vara naiv. Men det är inte heller tid att utan eftertanke och i affekt kasta ut barnet med badvattnet.

Vi måste våga tro att fred och nedrustning är möjligt. Freden är målet. För kommer inte den, kommer ingenting sen. 

Moa-Lisa Fransson är socialdemokrat i Västsverige som också målar. Du kan se hennes konst på Moa-Lisas Måleri.