Dörrknackningen är i full gång, valstugorna öppnar i helgen och affischerna är på väg. Det är en månad kvar till Sverige går till val. Temperaturen i valrörelsen stiger.

”Man ska prata om sin egen politik, inte hacka ner på andra” brukar vara ett vanligt påstående under valrörelsen. Inte minst i slutet.

Jag håller med. Även om man måste peka på konsekvenserna av de andras förslag också.

Alla som studerat valrörelser vet att trots att människor säger att man inte ska hacka på de andra, så är det lättare att få ett negativt budskap att slå an. Att appellera till människors rädsla ger snabbare utdelning.

Men det är en farlig väg att gå. Att Sverigedemokraterna gör det är inte så konstigt. Extremhögern tjänar på rädsla och ett samhälle som slits isär, men nu går moderaterna samma väg.

Att fulräkna en ”skattechock” med påhittade skattehöjningar och påstå att regleringar av skolkoncernernas vinstuttag är detsamma som att ”lägga ner dina barns skola” är bara två exempel.

Och kanske kan det vara vad som tar Ulf Kristersson in i Rosenbad. Att skrämma med motståndaren ger som sagt snabbare effekt än att förklara och argumentera för sin egen politik.

För den som tror på demokrati är det dock som att kissa i byxorna. I förlängningen undermineras förtroendet för demokratin, valdeltagandet sjunker och fler och fler misstror makten.

I Sverige räcker det tack och lov inte med att skrämma och ljuga för att vinna val. Man måste också framstå som regeringsduglig.

Just det är kanske Ulf Kristerssons sämsta gren och mot honom står en trygg och handlingskraftig Magdalena Andersson. Jag förstår att han har det svårt, så även här tar han till ett beprövat knep – att spela större än man är.

Allt sedan han i Almedalen för några veckor sedan hyllade Sverigedemokraterna som viktiga och modiga har han inkluderat dem precis lika mycket som Kristdemokraterna och Liberalerna. I princip all kommunikation handlar om att ”Vi fyra är överens om …”

Offentligt har han ännu inte lovat Sverigedemokraterna plats i en regering, men det finns väldigt lite som talar för att de inte kommer få ett avgörande politiskt inflytande om Ulf Kristersson blir statsminister.

Den demokratiska högern väljer skrämseltaktik, trots att det äventyrar tilltron till demokratin. De är i allians med ett rasistiskt parti med nazistiska rötter och verkar inte ha någon gräns för hur långt det samarbetet kan gå.

Jag vill slippa se var Ulf Kristerssons gräns för smutskastning och rasistsamarbete går. För Sveriges och för demokratins skull.

Men så klart också för att socialdemokrati är svaret på de utmaningar landet står inför.