När barn blir mördare har de enkla lösningarna spelat ut sin roll
DEBATT Att låtsas som ingenting är inte ett alternativ, skriver Johan Sjölander.
Att en tolvåring misstänks för en dödskjutning är svårt att ta in.
För alla som haft med en tolvåring att göra vet att de är barn. Men också, i det här fallet, en misstänkt mördare.
Den stora politiska frågan verkar nu handla om straffen. Ska vi sätta barn i fängelse?
Det korta svaret är rimligen nej.
Det är inte moraliskt motiverat att straffa barn på det sättet, även när de begått vidriga handlingar, och det är dessutom ineffektivt, förmodligen direkt kontraproduktivt, som brottsbekämpning.
Men stannar vi där har vi missat själva poängen. För även om svaret på straffrågan är nej återstår den svårare frågan.
Hur möter vi att vi lever i ett land där barn utnyttjas som kontraktsmördare och där det grova våldet kryper allt längre ner i åldrarna?
Att detta ens är möjligt är ett samhällsmisslyckande av episka proportioner. I ett utvecklat välfärdssamhälle borde det inte gå att rekrytera barn rakt in i mord och grov kriminalitet.
De skyddsnät som borde omge varje barn är inte bara fulla av hål. De är alltför ofta helt frånvarande.
Inte heller systemen för att hantera de barn som redan dragits in i kriminalitet fungerar tillräckligt väl. Socialtjänsten har långtgående befogenheter att ingripa, även med tvång.
I praktiken leder det ofta till placeringar på SiS-hem – institutioner med hög återfallsproblematik, där många unga lämnar med starkare band till kriminaliteten än när de kom.
Visst finns exempel på när vården fungerar. Men resultatet blir alltför ofta ett dubbelt svek.
Först misslyckas samhället med att skydda barnet. Därefter misslyckas vi med att erbjuda en fungerande väg ut.
Och systemet med tvångsvård är framförallt tänkt för missbruk, vidriga hemförhållanden och psykisk ohälsa. Inte organiserad brottslighet.
Mot den bakgrunden är det inte märkligt att frågan om straffrättsåldern har aktualiserats. Erfarenheter från bland annat Danmark visar dock att detta är en farlig väg.
Där drogs en generell sänkning tillbaka efter tydligt negativa effekter.
I Sverige går Tidö-regeringen nu fram med sänkt straffrättsålder till 13 år för vissa brott. Även Socialdemokraternas kongress har ställt sig bakom en tillfällig och begränsad sänkning till 14 år, även här till skillnad från i Danmark enbart för vissa extremt grova brott.
Argumentet är att dagens system inte förmår hantera de allra grövsta fallen, vilket är sant. Det handlar dessutom förmodligen också om att hantera ett tryck från rättskänslan – en förväntan om att samhället ska markera hårt mot mord, våldtäkter och grovt våld.
Samtidigt är riskerna uppenbara. Kriminalvården uppger själva att de saknar kompetens att hantera barn. Och gängen kan anpassa sig genom att rekrytera ännu yngre.
Vi måste därför acceptera att läget är så allvarligt att de enkla lösningarna har spelat ut sin roll. Det förebyggande arbetet måste stärkas långsiktigt och med reella resurser.
Segregationen måste brytas. Skola, förskola, fritidsverksamhet, civilsamhälle och föräldraskap måste ges kraft att fungera. De vuxna kriminella som cyniskt utnyttjar barn måste stoppas.
“Om vi ska tala om monster så är det de cyniska vuxna som hänsynslöst utnyttjar barn och drar ner dem i fördärvet. Där ligger den tyngsta skulden, och där borde någon form av folklig vrede fokuseras.”
Mycket i den långsiktiga pakt mot gängkriminalitet som Magdalena Andersson och Teresa Carvalho föreslagit går därför i rätt riktning.
Stärkta socialtjänster, investeringar i förskola och fritidsverksamhet, arbete mot gängens rekrytering och stöd till familjer är nödvändiga delar.
Men frågan kvarstår. Hur gör vi med de barn som redan begått de grövsta brotten? Barn som orsakat enormt mänskligt lidande. För även om de i grunden själva är offer, skapar deras handlingar också nya offer.
Hur kan en tolv- eller trettonåring återvända till samhället efter att ha dödat en annan människa? Och hur ska de som förlorat sina närmaste kunna förlåta?
Här finns ett moraliskt värde i att aldrig släppa den grundläggande insikten att ett barn alltid är ett barn. Barn saknar vuxnas förmåga till konsekvenstänkande och motståndskraft.
Om vi ska tala om monster så är det de cyniska vuxna som hänsynslöst utnyttjar barn och drar ner dem i fördärvet. Där ligger den tyngsta skulden, och där borde någon form av folklig vrede fokuseras.
Men problemen försvinner inte för att vi blundar. Tvärtom har vi varit för tysta och gjort för lite under alltför lång tid.
Lösningen är inte att sätta barn i fängelse, och absolut inte tillsammans med vuxna kriminella. Men den är heller inte att göra ingenting.
Den långsiktiga överenskommelsen om det förebyggande arbetet behövs. Men vi behöver också nya institutioner för att hantera dessa mycket unga, mycket grova brottslingar.
Institutioner som både skyddar barnet och samhället, som sätter tydliga gränser och bryter kriminaliteten istället för att reproducera den, och som trots allt öppnar en väg mot något som liknar en framtid.
Inte genom att släta över och ursäkta, utan genom att möta dessa barn med all den styrka som behövs.
Det vi behöver är därför inte fängelser i förklädnad, utan nya, små och specialiserade institutioner med både hög säkerhet och hög kompetens. De måste kunna inkapacitera en mycket liten grupp barn som utgör en omedelbar risk för andras liv, men samtidigt genomsyras av barnrätt, behandling och en tro på förändring.
Här finns internationella erfarenheter att bygga på: enheter med få platser, täta vuxenrelationer, starkt fokus på skola, terapi och familjearbete, och där vården inte slutar vid grindarna utan följs av långvarigt stöd tillbaka till ett vanligt liv.
Poängen är inte att släta över allvaret i brotten, utan att ta det på så stort allvar att vi bygger institutioner som faktiskt minskar risken för nästa skott, istället för att bara låsa in barn tillsammans med andra trasiga liv och hoppas på det bästa.
Bortom diskussionen om straffrättsåldern är det en fråga vi inte kommer undan. Sverige lider av en långvarig socialpolitisk underlåtenhetsskuld.
Vi har varken varit tillräckligt mjuka eller tillräckligt hårda. Istället har vi tittat bort och hoppats att det som sker i skuggorna ska försvinna av sig självt.
Men det gör det inte. Det är bara alltför tydligt i dag.
Johan Sjölander är chef för Tankesmedjan Tiden.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | A guest post by
|
Johan, du sätter fingret på något avgörande. Strafffrågan räcker inte. Där är du helt rätt ute.
Men för att verkligen komma åt problemet krävs ett tydligare brott med den ekonomiska politik som gjort detta möjligt.
Så länge politiken accepterar idén om att den goda tillvaron inte kan omfatta alla, kommer barn att rekryteras till kriminalitet. Magdalena Anderssons ”spara i ladorna”-linje innebär i praktiken färre jobb, sämre välfärd och lägre vuxennärvaro där den behövs som mest. Det är inte neutral budgetdisciplin. Det är social nedrustning.
Vi behöver i stället full sysselsättning eller fullvärdig välfärd på varje människas nivå. En hög, ovillkorlig lägstanivå i trygghet, skola, fritid och försörjning. När vuxna finns, när arbete eller meningsfull samhällsnytta alltid är tillgänglig, då försvinner marknaden för barnsoldater. Kriminalitet blir inte längre den rationella vägen till mat, status och tillhörighet.
Åtstramningspolitikens grundantagande – att resurserna inte räcker till alla – är fel. Modern penningteori visar att ett land med egen valuta inte begränsas av pengar utan av reala resurser. Sverige har arbetskraft, teknik och behov. Då ska politiken använda dem.
Vi behöver inte ens ta skatt på inkomster upp till 25 000 kronor i månaden. I en fiatvaluta försörjer folket staten genom att jobba och shoppa inte genom hög skatt på låga inkomster. Det skulle direkt höja levnadsstandarden, minska stressen och stärka den legala ekonomin längst ner. Skatt ska styra jämlikhet och makt, inte straffa arbete i botten.
Historien visar dessutom hur absurt dagens arbetslinje är. Redan under första världskriget producerade en liten del av arbetsstyrkan i Entententen mer än hela Centralmakterna som majoriteten var soldater. Produktiviteten räckte då till att vinna ett världskrig. Med dagens teknik hade vi kunnat ha fyratimmars arbetsdag i generationer – om vinsterna fördelats.
Barn som skjuter är inte ett moraliskt mysterium. Det är ett politiskt resultat.
Vill vi stoppa våldet måste vi sluta spara på trygghet och börja garantera framtid.
#välfärd #fullsysselsättning #jämlikhet #trygghet