När S kasserar Olof Palmes idéer är vi alla förlorare
KRÖNIKA Kommer det ens finnas några människor kvar att kamma hem krigsindustrins vinster? frågar Bo Bernhardsson.
Idag är det fyrtio år sedan statsminister Olof Palme (S) mördades på öppen gata på Sveavägen i Stockholm. Bo Bernhardsson skriver om Palmes idéarv inom säkerhetspolitiken.
Hösten 1985 jobbade jag som valombudsman för Socialdemokraterna i Lund och Eslöv. Den 5 september arrangerade vi ett valmöte med Olof Palme i Lund.
Det var tänkt att mötet skulle hållas utomhus på Stortorget. Men regnet stod som spön i backen. Vi hade en reservplan och mötet kunde flytta inomhus till Stadshallen. Det gjorde vi, men trots att regnet öste ner hade så många samlats att det inte fanns en chans att alla som trotsat vädret skulle rymmas i hallen.
“Hur gör vi?”, frågade jag uppgivet Olof Palme. “Ropa ut i högtalarna att jag talar igen om en timme”. Det gjorde jag, men tänkte i mitt stilla sinne, att de som måste gå hem kommer inte tillbaka. Men det gjorde de.
Sweet Pan Steel Band spelade och Olof Palme höll sitt anförande inför en andäktig och absolut fullpackad stadshall. Sen utrymdes lokalen och fylldes igen till absolut sista platsen. Många hade väntat utanför i regnet för att inte gå miste om en plats.
Knappt fem månader var Olof Palme död – mördad.
Högern marscherade upp världen runt. Nyliberalismen hade inlett sitt segertåg. De socialdemokratiska välfärdssamhällena och demokratin var målen för angreppet.
Det kalla kriget var inte lika kallt som tidigare. Den nya östpolitiken och avspänningspolitiken formulerad av bland andra Olof Palme, Willy Brandt och Bruno Kreisky bidrog starkt till det. Det gjorde också Michail Gorbatjov, som tillträtt 1985, och tövädret i Sovjetunionen.
Men det var kallt nog.
Valet i september 1985 har gått till historien som “systemskiftesvalet”. Olof Palme talade om detta på sina valmöten. Om varför privatiseringsidéerna måste slås tillbaka. Men talen rörde också gemensam säkerhet och nedrustning, att vägen till säkerhet går via nedrustning och diplomati. Vi måste tala med fienden.
Socialdemokraterna vann systemskiftesvalet. Men högern vann slaget om framtiden. Högern tog över samhällsdebatten.
Gorbatjov, som tog ville reformera sovjetkommunismen, störtades. 1991 rasade Sovjetunionen ihop. 1992 förklarade Francis Fukyama i boken Historiens slut och den sista människan (Norstedts 1991), att historien var slut, liberalismen hade segrat.
Nu väntade globalisering och en regelbaserad världsordning. Inte en lagbaserad världsordning baserad på FN-stadgan och folkrätten, utan en ny variant bestämd av USA och dess närmsta allierade, av storföretag och finanskapitalister.
USA var den enda stormakten och imperiet härskade. Det hölls och hålls under armarna med hjälp av upp emot 800 militärbaser runt hela världen.
Om några veckor är det 40 år sedan Olof Palme mördades. Och imperiet håller på att falla ihop av sin egen tyngd och kämpar för sitt liv.
En multipolär värld, där några stormakter har delat upp världen mellan sig och gör som de vill, håller på att växa fram. Alternativet är en multilateral världsordning och att FN och folkrätten kan räddas.
Ett storkrig pågår i Europa. I Mellanöstern är risken överhängande att det blir ett till. Ett nytt kallt krig råder och risken för ett världskrig är kanske större än någonsin.
Socialdemokratin verkar ha kasserat Olof Palmes idéer. Krig och konflikter ska mötas med hejdlös upprustning. Diplomatin är nerlagd.
De stora vinnarna är krigsindustrin världen runt. Förlorare är alla vi andra och till sist kanske livet på jorden.
Om man 40 år efter Palmes död hävdar att vi kanske borde lyfta fram Olof Palmes och andra europeiska socialdemokraters idéarv om gemensam säkerhet istället för att rusta oss till döds, möts man av argument som “dra nu inte fram Palmekortet”.
Men politik är inget kortspel och det handlar inte om att diskutera vad Palme skulle ha gjort eller sagt idag. Det kan vi aldrig veta, bara spekulera om. Men det är fullt möjligt att på allvar diskutera om idéerna om gemensam säkerhet kanske är giltiga idag eller varför de inte är det.
Våren 2026 är det ny valrörelse. Den handlar i någon mån på nytt om systemskiftet. Men den säkerhetspolitiska debatten handlar mest om att vi måste rusta oss till fred och säkerhet.
Europas ledande politiker och militärer talar om det oundvikliga kriget mot Ryssland. Är det verkligen klok politik? Överlever vi?
Kommer det ens att finnas en värld kvar där vinnarna kan investera sina vinster?
Bo Bernhardsson är tidigare riksdagsledamot och tidigare chefredaktör på tidningen Arbetet. Han skriver på sin blogg med adressen bernhardssonbo.blogspot.com
Bo Bernhardsson medverkar även i boken Palmenatten, som beskriver såväl nyhetsredaktionernas arbete under de första timmarna efter mordet som stämningar och kampanjer som kan ha bidragit till det – oberoende av vem som höll i vapnet. Boken går att beställa på https://www.bokforlagetkorpen.se/bocker/palmenatten
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Välkommen i gänget, Bosse! I åratal har jag skrikit mig hes av protester mot cowboystjärnorna i vår partiledning, men låt oss hoppas att det inte blir förgäves. Ty vi är inte ensamma, du och jag. Exempelvis om SSU hade hållit sin kongress INNAN (och inte efter) moderpartiets kongress i våras skulle vi haft antingen 1. ny partiledning eller 2. nytt socialdemokratiskt parti eller 3. både ock. Något fjärde alternativ gives ej.