När samhället sviker – då kliver gängen in
DEBATT Vi måste sluta romantisera kriminaliteten, skriver Kent Vallén.
Fem skjutningar på en vecka. Fyra döda.
Och mitt i detta: barn. Vid två av händelserna misstänker polisen att en flicka i 15-årsåldern varit inblandad.
Det är svårt att ta in. Svårt att förstå. Och det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Våldet måste fördömas – utan förbehåll.
Men om vi stannar upp en stund och vågar se bortom rubrikerna, framträder en bild som är minst lika skrämmande som själva våldsdåden.
Vilka är det som rekryteras till gängen?
Det är inte “de andra”. Det är våra barn. Våra ungdomar. Ofta killar – men allt oftare också tjejer – som befinner sig mitt i det mest sårbara skedet i livet: identitetssökandet. Den där tiden då man försöker förstå vem man är, var man hör hemma och vilken roll man spelar i världen.
Det är precis där gängen kliver in.
Med närmast kirurgisk precision identifierar de unga som saknar trygghet, sammanhang och bekräftelse. De erbjuder något som samhället alltför ofta misslyckas med: en känsla av tillhörighet. En roll. Ett syfte.
Plötsligt är man inte längre osynlig. Man är någon. Man är viktig.
Vi vet hur det slutar. Det slutar sällan – eller aldrig – väl. Men det perspektivet saknas hos en 14- eller 15-åring.
Konsekvenstänkandet är inte färdigutvecklat. Det är just därför de är så enkla att utnyttja.
Och medan detta pågår, bidrar vi – ofta omedvetet – till att förstärka problemet.
Mediebevakningen av det eskalerande våldet är nödvändig. Allmänheten har rätt att veta. Men sättet vi berättar på spelar roll. När gärningspersoner får namn, ansikten och berättelser riskerar vi att – hur oavsiktligt det än är – bygga upp en bild av status, makt och identitet kring dem.
För en ung människa i kris kan det bli lockande. Inte av ideologiska skäl. Inte av ondska. Utan av en desperat längtan efter att vara någon.
Det är en farlig dynamik.
Det betyder inte att vi ska sluta rapportera. Men vi måste bli bättre på hur vi gör det.
Vi måste sluta romantisera, sluta reproducera bilder av “framgång” i kriminalitet – och samtidigt våga beskriva den brutala verkligheten bakom: rädslan, utnyttjandet, och det faktum att dessa unga människor själva i många fall är offer.
För det är just vad de är.
Offer för cyniska gängledare som systematiskt exploaterar deras sårbarhet. Men också offer för ett samhälle som inte funnits där i tid.
Det är där den verkliga debatten måste börja.
Inte i fler straffskärpningar i efterhand – även om rättssystemet självklart ska vara tydligt och konsekvent – utan i det förebyggande arbetet.
I skolan. I socialtjänsten. I fritidsverksamheten. I vuxennärvaron.
För det är inte i morgon det gäller.
Det är i dag.
Varje gång samhället tvekar, varje gång insatser dröjer, varje gång ett barn lämnas ensamt i sin utsatthet – då öppnas en dörr. Och på andra sidan står någon som är redo att utnyttja det.
Vi kan inte längre säga att vi inte vet.
Frågan är om vi är beredda att agera i tid.
Kent Vallén är ledamot i Gymnasie- och arbetsmarknadsnämnden samt vice ordförande och medlemsförening i Örebro södra S-förening.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.