När staten drar sig ur skriver andra vår historia
DEBATT Med Tom Hanks dokumentärserie blir kriget en vara bland andra i strömningsjättarnas sortiment, skriver Erik Gutiérrez-Aranda.
“Andra världskriget ändrade allt. För oss alla.” Det är med dessa allvarstyngda ord som skådespelaren Tom Hanks tonar upp i rutan för att guida oss genom mänsklighetens största katastrof.
Hans nya dokumentärserie World War II with Tom Hanks marknadsförs som en av de största tv-produktionerna på decennier.
Men bakom de restaurerade arkivbilderna döljer sig en svår fråga: Hur berättar vi om historiens mörkaste kapitel när de sista ögonvittnena är borta?
När brittisk tv 1973 sände den banbrytande serien En värld i krig byggde mästerverket på röster från dem som varit där. Serien sträckte sig över 26 avsnitt och drygt 22 timmar.
Vi möter tyska soldater som svalt och frös i Stalingrads ruiner, londonbor som sov på tunnelbaneperrongerna under blitzen och överlevare som mindes Auschwitz.
I dag är den generationen borta. Att av ren nostalgi kräva att dagens dokumentärmakare kopierar förra seklets långsamma estetik är en återvändsgränd. Tvärtom är det nödvändigt att gestalta historien i ett nytt format, relevant för nya generationer.
Än så länge har bara de första avsnitten sänts. Men mönstret är redan tydligt. Problemet med Hanks serie, som hade premiär på History Channel den 25-26 maj, är att den har gott om tid men inte vågar använda den. Med 20 avsnitt och drygt 20 timmar är den nästan lika lång som förlagan, men hastar ändå fram.
Ett enda avsnitt ska rymma tyskarnas marsch genom Ardennerna, Frankrikes fall, Churchills makttillträde, evakueringen av Dunkerque och slaget om Storbritannien. En timme blir för kort för allt detta. Däremellan klipps berättelsen sönder av experter i korta ljudbitar.
I stället för att låta arkivbilderna tala, lutar sig serien mot medielandskapets sämsta egenskaper. Det forcerade tempot bygger på ett antagande om att tittaren inte orkar stanna kvar. Där ligger felet. Serien litar helt enkelt inte på sin publik.
Men detta är större än en enskild dokumentär, och att göra historien tillgänglig är inte detsamma som att göra den ytlig. Frågan handlar om vem som ska bära ansvaret för den djupare historieskrivningen när lönsamhetskraven sätter gränsen. Det är precis här public service har sin uppgift.
När de globala strömningstjänsterna prioriterar det lättsmälta måste de skattefinansierade aktörerna agera motvikt. Inte som dammiga bakåtblickare, utan som berättare med genuint sammanhang.
Tyvärr går utvecklingen i Sverige åt motsatt håll. Public service och filmstödet urholkas när medlen inte håller jämna steg med kostnaderna. Uppräkningen till radio och tv blir i praktiken en nedskärning, och anslagen till Svenska Filminstitutet har stått stilla sedan 2017 medan priserna stigit.
Det slår mot dem som faktiskt kan producera tung svensk dokumentär.
Utvecklingen inom Sveriges Radio visar vad det betyder i praktiken. Redan 2024 tvingades bolaget spara in runt 180 tjänster, och flera P1-program lades ner.
När pengarna inte räcker är det inte sporten eller musiken som ryker först. Det är det dyra och fördjupande.
En radiodokumentär kräver månader av research. En omvärldspodd behöver redaktörer som följer ett skeende över tid.
Just den sortens journalistik är dyrast att producera och enklast att stryka. Och varje struket program är en berättelse som aldrig når lyssnaren.
Sviker staten finansieringen är det de stora amerikanska aktörerna som får skriva vår historia åt oss. Skickligt paketerad, men berättad utifrån.
Det nya medielandskapet har gett oss fantastiska verktyg att visualisera det förflutna. Att Tom Hanks använder dem för att hålla minnet levande är i grunden rätt.
Ändå måste vi kräva mer. Försvarar vi inte finansieringen av vår egen folkbildning, blir minnet av kriget en vara bland andra i strömningsjättarnas sortiment.
Erik Gutiérrez-Aranda är militärhistoriker och krönikör på Sydöstran.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.