När unga stängs ute blir politiken blind – och irrelevant
DEBATT Den svenska demokratin måste släppa in framtiden, skriver Jan Svärd.
Just nu pågår ett intensivt arbete inom alla partier som gäller att man ska fastställa de vallistor som ska gälla vid valet 2026. En av de större frågorna i detta arbete är man står inför en demokratisk förnyelsefråga, där ungas perspektiv riskerar att saknas helt.
Trots att unga väljare borde vara en självklar motor för framtidstro och politisk förnyelse, så står vi inför valen 2026 med ett mycket tydligt mönster: Deras närvaro i politiken krymper.
Åldern på makten stiger, medan kunskapen om ungas verklighet sjunker.
Vid valet 2022 var ungefär 19 procent av alla röstberättigade under 30 år. Men de stod bara för runt 15 procent av de avgivna rösterna. Endast omkring sju procent av kandidaterna till landets fullmäktige var under 30 – och av dem valdes färre än fem procent in.
Detta är inte bara en fråga om representativitet. Risken är att Sverige förlorar sin förmåga att förstå och agera i tid.
Unga människor saknas när lokala beslut fattas om bostäder, kollektivtrafik, psykisk hälsa och arbetsmarknad – frågor där just deras erfarenhet hade kunnat vara ett korrektiv mot politikens blinda fläckar.
Samtidigt säger färre unga än någonsin förr att de känner sig insatta nog för att förstå och ta ställning i kommunala, regionala och nationella frågor.
För drygt tjugo år sedan svarade nästan en tredjedel av 18–29-åringarna att de hade tillräcklig kunskap för att följa lokalpolitiken. Nu är siffran nere runt 14–15 procent. Ett ras.
Problemet är inte politiskt ointresse. Tvärtom.
De unga deltar i demonstrationer, ideella projekt, bostadsnätverk, klimataktioner i långt högre grad än äldre väljare. Men de ser inte politiken som ett redskap för förändring — och de ser inte sig själva i dem som styr.
Det här kräver att vi på allvar omprövar hur politiken fungerar. För unga är inte ointresserade av samhällets utveckling – de är ointresserade av en struktur som inte lyssnar på dem.
Vill vi återföra demokratin till framtiden måste vi bryta tre avgörande låsningar.
För det första: representationen måste moderniseras. Inte i form av symboliska ungdomsråd vid sidan av makten, utan genom att unga faktiskt finns bland dem som fattar beslut – i kommun/regionfullmäktige och riksdag, i nämnderna, i de prioriteringar som styr investeringar och resurser.
För det andra: politiken måste bli begriplig som verktyg. I dag förmedlas den genom processer och dokument som nästan förutsätter akademisk bakgrund och kommunal insideskunskap.
Vi får en demokrati där man måste ”förstå systemet” innan man ens kan delta i det. Det är bakvänt.
För det tredje: beslutsfattandet måste öppnas för samtidens sätt att delta. Unga organiserar sig redan – de gör det bara inte i mötesordningar från 1970-talet.
Politiken måste kliva ut ur föreningsprotokollets form och in i den civila, digitala verklighet där idéer och mobilisering faktiskt sker.
Om detta inte sker inom de närmaste åren kommer Sverige inte bara få ett demokratiskt legitimitetsproblem. Vi kommer tappa själva innovationskraften i samhällsutvecklingen.
Politik utan framtidskompetens blir i längden inte bara trög – den blir irrelevant.
Inför valet 2026 måste detta bli den verkliga skiljelinjen: ska politiken fortsätta vara ett slutet system där erfarenhet mäts i antal mandatperioder — eller öppnas för dem som lever längst in i framtiden?
Det handlar inte om ungdomsromantik. Det handlar om funktion.
Om att Sverige behöver beslutsfattare som förstår bostadsbristen, inte som statistik utan som vardag.
Som inte betraktar klimatfrågan som en kostnad, utan som överlevnadsvillkor.
Som vet att trygghet inte byggs med retorik, utan med närvaro.
Vi har inte råd med ännu en mandatperiod där unga människor reduceras till målgrupp för åtgärder, istället för att ses som medskapare av politiken.
Ska svensk demokrati gå framåt, så måste den börja släppa fram framtiden.
Jan Svärd är författare och ordförande för Socialdemokrater för Reformer i Malmö.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Bästa jag läst på länge!
Jag håller med om att partimöten måste avbyråkratiseras och lokala partimöten få mer inflytande över den nationella och internationella politiken, men det är inte oproblematiskt att bara kvotera in fler unga på poster. Man bör inte heller välja folk utifrån gammal ålder. Man bör välja den som har idéerna som kan förena arbetare och medelklass och inte alienera storkapitalet så att vi får ett grönt, socialt och ekonomiskt hållbart samhälle för alla. Gerontokrati är lika illa som fascismens vurmande för de unga, starka och i min mening naivt positiva.