När vi börjar tala om att fängsla 13-åringar har vi glömt vilka vi är
KRÖNIKA Det är inte en mjuk linje. Det är den enda linje som fungerar, skriver Maja Lundqvist.
När vi nu öppnar dörren för att sätta 13-åringar i fängelse, har Sverige tagit ett steg som borde skrämma oss alla. Det är ett svek mot barnen, mot rättsstaten och mot den solidaritet som byggt vårt samhälle starkt.
Det började med att regeringen skulle undersöka om straffbarhetsåldern kunde sänkas under 15 år. Sedan blev alla dörrmattor när Jimmie Åkesson (SD) fick feeling.
För två år sedan kläckte han ur sig i Ekots lördagsintervju att straffmyndighetsåldern borde sänkas till 13 år. Sedan dess har vi sett en kapplöpning från höger till vänster bort från barns rättigheter, en utveckling jag aldrig tidigare skådat.
”Först skjuter de. Några timmar senare sitter de och gråter i mammas knä.”
Så beskriver en polis de barn han möter i arbetet för mig. Meningen borde stanna kvar i oss alla. Den säger mer än alla politiska utspel tillsammans.
För bakom de hårda rubrikerna om unga gärningsmän finns barn – förvirrade, rädda, utnyttjade.
Ändå kommer Sverige nu att sätta 13-åringar i fängelse.
Det är inte bara fel. Det är omänskligt, orättvist och oförenligt med våra grundläggande värderingar. Det mest tragiska är att även Socialdemokraterna ställer sig bakom detta.
Sverige har förbundit sig att följa FN:s barnkonvention, som sedan 2020 är svensk lag. Den slår fast att varje barn har rätt till skydd, utveckling och ett liv fritt från våld.
Barn ska inte straffas som vuxna, de ska få stöd, vård och möjlighet till förändring.
Att sätta 13-åringar i fängelse bryter mot denna princip. Det är att överge tanken om barnets bästa, som enligt konventionen ska vara vägledande i alla beslut som rör barn.
När staten börjar behandla barn som brottslingar i vuxen skepnad, då har vi förlorat riktningen.
De som möter dessa unga varje dag – poliser, socialsekreterare, fritidsledare, lärare – är överens: hårdare straff löser inte problemet. Det handlar om tidiga insatser, närvarande vuxna och långsiktigt stöd.
Socialtjänsten larmar om att resurserna inte räcker. Skolorna ser barn som redan i lågstadiet visar tecken på att må dåligt, men som får vänta månader på hjälp.
Poliserna ser hur gängen rekryterar allt yngre barn som söker tillhörighet och status men i själva verket utnyttjas hänsynslöst.
Att möta deras desperation med fängelse är att svika både barnen och hela professionen.
Det betyder inte att vi ska ursäkta brott. Men vi måste förstå varför barn hamnar där de hamnar.
Många av de unga som begår grova brott lever i fattigdom, i otrygga miljöer, i hem där vuxna inte orkar längre. De har misslyckats i skolan, saknar framtidstro, har kanske redan sett döden på nära håll.
När de tar vapnet är det inte för att de vill döda, det är för att de inte ser något annat val.
När de sedan sitter där, i förhörsrummet eller i en cell, gråtande i mammas famn, då är det inte bara ett barns tårar vi ser. Det är ett samhälleligt misslyckande.
Sverige behöver inte fler fängelseplatser för barn. Vi behöver fler socialsekreterare som hinner bygga relationer. Fler fritidsledare som finns där på kvällarna när gängen lockar. Fler skolor som klarar sitt kompensatoriska uppdrag.
Vi behöver ett samhälle som investerar i barnen innan gängen gör det.
Det är inte en mjuk linje. Det är den enda linje som fungerar.
Professionen vet det. Forskningen vet det. Barnkonventionen kräver det.
Det är lätt att ropa på hårdare tag. Det låter kraftfullt i en debattstudio. Men verklig styrka ligger i att stå upp för barnens rätt, också när det blåser politiskt.
Vi ska vara ett samhälle som tror på människans förmåga till förändring. Vi ska vara ett samhälle som ser att även den som fallit längst och sträcker ut en hand, inte slår igen en dörr.
När vi börjar tala om att fängsla 13-åringar har vi glömt vilka vi är.
Då har vi glömt den svenska idén om solidaritet, ansvar och gemenskap, den idé som byggt vårt land starkt.
Vi kan bättre än så. Vi måste bättre än så.
Det handlar om varenda tjatting, som Olof Palme skulle ha sagt.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | A guest post by
|
Tack Maja!
Och vi behöver ett parti som inte bara vill ta hand om offren för samhällets misslyckande, utan ett parti som vill förverkliga ett samhälle där alla barn kan se fram emot att bli vuxen med bra bostad, ett meningsfullt jobb och fritid som till exempel kan tillbringas i en artrik och vacker natur. Eller i vackra och välkomnande stadsmiljöer.
Just det - "Vi behöver ett samhälle som investerar i barnen, innan gängen gör det." Bättre kan det inte sägas. Tack Maja Lundqvist. Som gymnasielärare sedan snart 30 år tillbaka, kan jag med sorg konstatera att de nerskärningar som började i mitten av 1990-talet har idag genererat de barn och ungdomar som vi var många som varnade för, men som ingen politiker ville ta till sig. Vi har idag ett fullt ut korrupt samhälle och de satsningar som görs är till personer och företag som redan har tillräckligt med resurser och verkligen inte behöver mer. Vi har inte längre ett 2/3-samhälle, inte ens ett 1/3-samhälle. Alla våra riksdagspartier har lyckats med konststycket att montera ner allt som skulle kunna vara ett land med värdighet, respekt för människors lika värde och en rättsstat värd namnet. Mina tidigare och nuvarande elever tror inte längre på politiker, de tror på det som skrivs på sociala medier. De är inte längre intresserade av vad som händer i deras omvärld - den gör inte annat än sviker dem hela tiden. De vill ha fritidsgårdar att hänga på, men det finns inga, de vill ha råd att utöva sina intressen oavsett, men antingen har föräldrar inte råd och/eller så finns det inte några föreningar kvar att fånga upp intresset. Som sagt, Magdalena & Co i partiledningen ska kanske kliva ner på "golvet" och kolla in den verklighet som blev konsekvensen av 1990-talspolitiken.