Nedskärningarna i biståndet är kontraproduktiva
DEBATT Biståndsbudgeten måste öka, inte minska, skriver Ludvig Malmquist.
Att stå bland molnen i de bolivianska bergen och se hur svenska biståndspengar har finansierat projekt till så kallade “molnfångare” – uppmonterade nät som fångar in vatten från molnen för att förse byinvånare med rent vatten – är en mycket häftig känsla.
Det fick mig att inse att våra biståndspengar faktiskt går till att förbättra människors liv.
Därför är regeringens beslut att skrota biståndet till Bolivia, Liberia, Mozambique, Tanzania och Zimbabwe ett mycket oroväckande beslut. I Bolivia, Liberia och Zimbabwe ska dessutom ambassaderna stängas, vilket är ännu värre.
I Bolivia har Sveriges insatser gjort stora avtryck i hela landet. Utöver molnfångarna har våra biståndspengar gått till att stärka kvinnligt entreprenörskap, motverka skogsbränder och stötta vattenreningsverk.
Vårt bistånd har också lett till en positiv bild av Sverige runt om i Bolivia, och det bolivianska folket är mycket glada över våra insatser för att förbättra landet.
Nu när biståndet stoppas är jag mycket orolig för dessa projekt, vad ska hända? Ska till exempel dessa invånare i dessa byar i bergen sluta få rent vatten nu? Kommer skogsbränderna bli ännu värre nu?
Givetvis håller jag med om att biståndet till Ukraina måste öka, men detta kan inte ske på bekostnad av biståndet till andra länder.
Tanken med biståndet är att på lång sikt ska det leda till positiva förändringar som även det påverkar Sverige positivt. Genom att dra undan stödet för Bolivia ger vi andra aktörer som Ryssland och Kina ökade möjligheter att verka i landet.
Därför är även regeringens beslut kontraproduktivt. Vi ska dra in stödet till Bolivia för att ge det till Ukraina, och därav motarbeta Rysslands militära aggression. Men en av konsekvenserna blir att Ryssland riskerar få ökat inflytande i Bolivia.
I stället borde biståndsbudgeten aldrig sjunkit från 1 procent av vår bruttonationalinkomst – som var det tidigare målet, nu är det 0,7 procent.
Mer av vårt lands resurser borde gå till bistånd, och mindre till skattesänkningar för de rikaste. Och istället för att avveckla fullt fungerade ambassader, så borde vi skaffa fler ambassader.
Om vi socialdemokrater på fullaste allvar tror på internationell solidaritet, är det detta vi måste verka för.
La libertad de los pueblos es la paz del mundo – Alla folks frihet är hela världens fred.
Ludvig Malmquist har en bakgrund i SSU och är tidigare praktikant vid Sveriges ambassad i Bolivia.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Tyvärr är neddragningarna inte kontraproduktiva utifrån Tidöregeringens horisont. Det handlar inte om besparingar för att få pengar till annat. Det handlar om en helt annan syn på utrikespolitik och Sveriges plats i världen än den som är, eller borde vara, socialdemokratins.
När jag var aktiv i biståndsverksamhet, var slagordet "bistånd från folk till folk". Redan under Gunilla Carlssons ministerskap vreds det om till "Bistånd från företag till företag. Vad är det för vits med att hjälpa fattiga, om man inte kan tjäna en slant själv på det?"
Nu har möjligheterna till folkrörelsebistånd kraftigt skurits ner, och det är inte ett olycksfall i arbetet utan en framgång för sd och moderaterna.